Daniel Braw:Historiska historiker i nuets tjänst

Hur historia bör, kan och ska skrivas har diskuterats sedan urminnes tid. Ska historikern försöka framställa det förflutna som sådant, eller reducera dess lärdomar till ett system som man kan tillämpa på nutiden? Det senare utgjorde en egen genre – ars historica –under tidigmodern tid.

Under strecket
Publicerad
Annons

Historikerns förhållande till historieskrivningen liknar inte sällan Augustinus förhållande till tidens natur: om ingen frågar, vet man vad den är; om man ska förklara den för någon som frågar mig, vet man det inte. I normaltillståndet går det alldeles utmärkt att genomföra historisk forskning och presentera resultaten – men så snart frågorna om vad historisk kunskap är uppstår svårlösta problem. ”Metodologi i dess rena eller allmänna form är nästan helt förbisedd av historiker”, skrev filosofen och historikern R G Collingwood i sin ”The Idea of History”. ”På detta sätt lever de ur hand i mun, och vid det fåtal tillfällen då de verkligen börjar reflektera över ämnet, tenderar de att dra slutsatsen att allt historiskt tänkande är oförsvarbart.”

1961 höll historikern E H Carr, ”den röde professorn från Printing-House Square”, sina Trevelyanföreläsningar i Oxford på samma tema: Vad är historia? Collingwoods arbete har ingalunda varit utan verkan – hans idé att varje yttrande eller handling ska ses som ett svar på ett problem har bland annat anammats av Quentin Skinner, och Hans-Georg Gadamer sysselsatte sig med hans ”fråga-svar-logik”. Men Carrs föreläsningar, utgivna som ”What is History?” 1962, har haft en framgång utan like: boken har kommit ut i otaliga upplagor, varit föremål för lärda antologier och stimulerat andra historiker till liknande företag. Kanske viktigast av allt förekommer ännu i dag Carrs ”What is History?” ofta som introduktion till historietänkande vid brittiska universitet.

Annons
Annons
Annons