Annons
X
Annons
X

Historietecknare

Litteraturhistorien handlar inte bara om europeiska författare, men så har det ofta sett ut i läroböckerna. I konstnären Andrzej Ploskis ateljé i Lund växer en ny världsbild fram.

Illustratören Andrzej Plosk
Illustratören Andrzej Plosk Foto: OLA TORKELSSON

Dörren till balkongen står på vid gavel och det är vinterkallt i ateljén i Lund. Andrzej Ploskis nyårslöfte var att sluta röka inomhus, så nu har balkongen blivit en del av rummet. Det verkar inte bekomma honom. Han sitter med ena benet invikt under kroppen och vänster hand i en stel gest under skrivbordet, medan han med höger hand målar världens litteratur.

Andrzej Ploski arbetar snabbt. Med enkla penseldrag framträder ett ansikte på 30 sekunder. En Franz Kafka, en Amos Tutuola, en Margaret Atwood. Samma sak med berättelserna. Den fula ankungen, casanovan Genji och Scheherazades 40 rövare.

När Andrzej Ploski målar kan han alla språk. När han talar går det knackigare, den polska brytningen är påtaglig. Han är utbildad vid konstakademien i Krakow, men har bott i Sverige i 35 år och hunnit etablera sig som lundensisk kulturprofil med ett antal separatutställningar de senaste 30 åren.

Annons
X

Och så illustrerar han böcker. Han har samarbetat med poeter och fackförfattare, Lennart Hellsing och Jan Mårtensson. Penseltekniken har han hämtat främst från tidig japansk och kinesisk tradition.

–Även om jag är obetydlig i det här arbetet, tycker jag att det var en viktig detalj att jag blev tillfrågad. Det passar med bokens grundidé, säger Andrzej Ploski som har skapat över 600 målningar för att illustrera litteraturhistorien.

Javisst, hans berättelse kopplar samman olika tider och platser på ett sätt som passar den bok han arbetar med. ”Världens litteraturer– en gränsöverskridande historia” ska lära nästa generation hur vår litterära utveckling ser ut.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I den lärobok som i huvudsak har använts vid högskolornas litteraturundervisning sedan 1980-talet – ”Litteraturens historia i världen” – är ”världen” till 90 procent Europa. På samma sätt har det sett ut sedan vi började ägna oss åt litteraturhistoria under tidigt 1800-tal.

    De senaste decennierna har globaliseringens fågelperspektiv påverkat synen på historia och inom forskarvärlden pågår initiativ över hela klotet för att försöka balansera händelser ur nya perspektiv.

    I Sverige har man genomfört ett akademiskt projekt som 2006 avslutades i fyra böcker som presenterar verktyg för att beskriva världens litteratur i en gemensam historia. Något liknande har inte gjorts tidigare, då har varje

    kontinent skildrats utifrån sina premisser och termer. Forskarna har

    beskrivit situationen som en karta utan gemensamma regler. Skalan är godtycklig och symbolerna skiljer sig för varje region, vilket gör det omöjligt att förstå sin egen litteratur i relation till övriga världens.

    Den nya läroboken bygger på det här forskningsprojektet och rent konkret innebär det att Europa bara har hälften av sidorna. Resten av texterna berättar om västasiatisk, kinesisk, indisk, afrikansk och amerikansk litteratur. Den europeiska upplysningen och dess betydelse för det skrivna ordet beskrivs på samma sätt som den kinesiska maoismens litterära effekter på sin tid.

    Istället för att fokusera på viktiga verk och inflytelserika författare, har ambitionen varit att behandla stora linjer i utvecklingen. Censur och översättning får sina egna kapitel. Synen på litteratur och dess praktiska effekter är lika intressanta som det skrivna i sig.

    Från det transnationella perspektivet, till det svenska forskningsinitiativet, via den nya läroboken, landar den litterära världshistorien i Andrzej Ploskis lägenhetsateljé i centrala Lund.

    –Jag tyckte att det var ett fantastiskt uppdrag. Litteraturen är en stor inspirationskälla för mig, men jag är en ganska långsam läsare. När min fru hunnit med tre böcker har jag kommit halvvägs i min första, säger Andrzej Ploski och lägger tillrätta Margaret Atwood på den färgstänkta plastmattan.

    En lampa med gulnade plastdetaljer (han har rökt ganska många år här inne) är uppspänd mot väggen och i taket går mörka penselspår. På skrivbordet ligger Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid på polska och i en pappersmapp på sängen staplas teckningar av de mest kända berättelserna i människans historia på varandra. Kan man med svart tusch och tunn pensel skapa kartan där allt platsar?

    –Jag letar efter gamla tecken, som från det kinesiska och egyptiska alfabetet. De berättar något samtidigt som de utgör bokstäver, det har jag försökt ha som en konsekvent grund för mina målningar, säger Andrzej Ploski.

    Det är Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, som är redaktör och huvudansvarig för boken. För henne är det en efterlängtad frigörelse att få skissa upp en alternativ syn på litteraturens flöden.

    –Vår litteraturhistoria var från början ett Nordeuropeiskt fenomen. Den växte fram i samband med nationalismen och staternas bildande och har alltid i någon mening varit ideologiskt laddad. Man skapar centrum och periferier som svarar mot maktförhållanden, säger Margareta Petersson.

    Liksom Andrzej Ploski passar Margareta Petersson väl in i projektet. Hon har intresserat sig för hur kulturella möten påverkar texter sedan studenttidens bokbord. Koloniernas frigörelse väckte hennes engagemang och sedan hon som 30-åring strandade i Indien under en Asien-resa, har det framför allt handlat om Indien. En avhandling om svenska reseskribenters syn på Indien följde och därefter har hon bland annat ägnat sig åt Salman Rushdies bannlysning. Han som såg på sin egen kultur med en utomståendes blick och blev en förrädare.

    Fokus har hela tiden varit på korsbefruktningar, hur kulturer som får kontakt med varandra skapar något eget. Och nu står hon här – som redaktör för en ny syn på litteratur.

    –Jo, det känns rätt så logiskt, man kan nog säga att det är följdriktigt, säger Margareta Petersson utan att låta övertygad om den storslagna logiken i sin personliga resa.

    Hon värjer sig mot att bli en perfekt pusselbit i berättelsen. På samma sätt är det med hennes syn på den globala litteraturhistorien. Alla försök att beskriva den blir godtyckliga och fragmentariska och så ska det också få vara.

    Det var Goethe som började använda begreppet ”världslitteratur” under tidigt 1800-talet och det fick stort inflytande. Men det är inte längre gångbart, om man frågar Margareta Petersson. Goethes utvalda kanon hade en moralisk aspekt och han såg gränsöverskridande litteraturmöten som en utveckling mot något alltmer fullkomligt. Som i sin tur kunde göra människor mer öppna inför varandra.

    Margareta Petersson vill inte tillskriva litteraturen ökad tolerans. Hon vill beskriva hur den hänger samman med sitt samhälle, och hur den kan leva vidare och till viss del förändras i takt med att tiden omkring den förändras.

    På samma sätt tänker Gunilla Linberg-Wada. Liksom Petersson är hon i 60-årsåldern och har en mild framtoning men sylvasst cv. Gunilla Lindberg-Wada är professor i Japanstudier vid Stockholms universitet och var ordförande för gruppen som forskade fram förutsättningarna för Peterssons litteraturhistoria. Hon skriver också de delar av boken som handlar om Japan.

    Gunilla Lindberg-Wada betonar kvinnoperspektivet som får större utrymme i den nya synen på litteraturhistorien.

    –Ett sätt att faktiskt få med kvinnorna på tåget är att se till litterära sammanhang och ämnen, medan man går ifrån att betona stora författarskap och upphovssituationen. Kvinnor har ofta varit närvarande i processen, de har varit drivande i miljöer som blir litterära motiv och de har läst mycket, säger Gunilla Lindberg-Wada.

    Hon pratar om att de inblandade forskarna är generalister mer än specialister och att det är en tillgång. Ambitionen är att se litteraturen kopplad till samhället, framför att analysera inflytelserika enskilda verk.

    –I Japan fanns under 1600- och 1700-talet vandrande bibliotekarier. De bar med sig skådespel, nedskrivna i nöjeskvarteren i de stora städerna, ut på landsbygden. Där var det framför allt kvinnor som lånade och läste litteraturen som ansågs låg och folklig. Den fick stort inflytande och gjorde bland annat att kurtisanerna från nöjeskvarteren blev modeikoner i hela landet. Det tycker jag är jättespännande, säger Gunilla Lindberg-Wada som exempel på litteraturens inflytande mer än dess kvalitet och upphovsmän.

    Det är lätt att kritisera arbetssättet och det vore konstigt om den nya litteraturhistorien inte skapar en viss debatt. Möjligheterna till angrepp är oändliga.

    Att skriva om samhälle på bekostnad av de stora verken, förtar inte det litteraturens konstnärliga värde? Och finns det någon vits med ett urval som klämmer ihop världens litteratur på 400 sidor?

    –Vi har pratat om att göra en global litteraturhistoria i alla år, och alltid kommit fram till att det är hopplöst. Så många delar skulle inte få plats, man skulle bara kunna skumma på ytan, säger Margareta Petersson.

    –Men jag stålsatte mig. Jag bestämde mig för att inte bry mig om kritiken som jag förutser. Jag tänkte på vilken möjlighet det ändå är att lyfta fram allt det som faktiskt får plats.

    Margareta Petersson sticker ut hakan i Sverige och Sverige sticker ut hakan i världen. Att det ambitiösa arbetet med en global historiebeskrivning har kraftiga rötter just i Sverige är ingen slump.

    –Jag tror att vi ger en legitimitet som skulle saknas i ett större land. Det vore politiskt omöjligt att bli trovärdig med utgångspunkt från USA, Japan eller Kina. Sverige är litet, men vi har Nobelpriset som ger oss ett kvalitetsrykte, säger Gunilla Lindberg-Wada.

    –Vi kan väl inte vara en isolerad ö? Vi är säkert en del av en trend, men jag har inte satt mig in i detaljerna för hur den ser ut. Vi försöker få fram något helt nytt i vårt arbete.

    I Lund har Andrzej Ploski fått bakläxa på porträtten. Han behöver komplettera med fler av tredje världens upphovsmän och kvinnor. Bildutskrifter från internet ger inspiration, Andrzej Ploski lägger porträtt till porträtt. De som inte håller måttet får ett halvtorrt penselkryss över ansiktet, och det är många.

    I början av dagen är han alldeles för blyg i handen och på eftermiddagen blir han trött, men däremellan finns en topp-period när det flyter bra. Nigerianen Amos Tutuola börjar hitta sin form, varje skiss har mindre svärta på pappret.

    –Ofta blir det för mycket målat först och sedan färre och färre streck för varje försök. Jag vill uppnå enkelheten, då ser man att allt hänger samman, säger Andrzej Ploski.

    Annons
    Annons
    X

    Illustratören Andrzej Plosk

    Foto: OLA TORKELSSON Bild 1 av 2
    Foto: OLA TORKELSSON Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X