Annons
Recension

Döden i skogenHistorien om staten som bödel

PÅ GALGBACKEN 1910 verkställdes för sista gången ett dödsstraff i Sverige. Men avrättningens historia är lång och på avskilda platser i skogen finns spår efter den makabra verksamheten. Göran Lager har letat upp 600 avrättningsplatser och tecknat det svenska dödsstraffets historia.

Under strecket
Publicerad

De gamla svenska avrättningsplatserna har aldrig kartlagts ordentligt. Amatörforskare, lokalhistoriker och folktron har pekat ut dem, men någon systematisk sammanställning har inte skett. Blott några få avrättningsplatser har grävts ut. Fast många är uppgrävda. Troligen finns skelettdelar i åtskilliga byggrunder runtom i landet.
Det hävdar i alla fall journalisten Göran Lager som utifrån Peter Klingsells efterforskningar skrivit boken Döden i skogen. Han förtecknar mer än 600 avrättningsplatser. De ödsligt belägna platserna ger utgångspunkten för Lagers historieskrivning.

Han börjar med tre helkroppsgravar i en glänta en bit från gamla Enköpingsvägen. Han spårar namnen på de mördare som ligger i gravarna och berättar deras historier. Sedan fyller han på med andra öden, andra avrättningsplatser. Så tecknar han det svenska avlivningsväsendets historia.
Just gravstorlekarna är en nyckel. De som mördat vuxna, eller dömts till döden för brott som rån och
misshandel, begravdes direkt eller efter stegling på avrättningsplatsen. De som omedelbart vräktes ner i graven från den upphöjda plats där de halshuggits fick huvudet slängt mellan benen. De som avrättats för barnamord (var tredje avrättning på 1700-talet vedergällde kvinnor som fällts för det brottet) brändes däremot, liksom alla de arma satar som fällts för tidelag.

Annons
Annons
Annons