Historien om en teaterform

Under strecket
Publicerad
Annons

Giacomo Oreglia Commedia dell”Arte. Maskerna, komedianterna, scenarierna 256 s. Ordfront. CA 387:- Giacomo Oreglias bok om Commedia dell”Arte utkom första gången 1964 och blev genast ett viktigt bidrag till den teaterhistoriska litteraturen. Den kom i en tid då gruppteater och improvisationsteknik blomstrade, som Leif Zern så riktigt framhåller i sitt förord till den aktuella nyutgåvan. Själv undervisade jag på 70-talet i teaterhistoria och hade stort utbyte av Oreglias bok, som väckte studenternas aptit på den rika teatertraditionen och det brokiga figurgalleriet. Författaren är född i Italien och sedan 1949 bosatt i Sverige - en ivrig och flitig kulturförmedlare mellan de båda länderna, som översättare, essäist och teaterregissör. När nu Oreglias bok ges ut på nytt är det i stort sett innehållsmässigt samma bok, men förpackningen är betydligt mer påkostad. De många, färgrika illustrationerna är generösa och definitivt ett mervärde för nyutgåvan. Commedia dell”Arte uppstod som en improvisatorisk teaterform i Italien kring mitten av 1500-talet och spreds snabbt i Europa. Oreglia uppehåller sig självfallet vid glansperioden i Frankrike under slutet av 1600-och början av 1700-talet, där maskspelet slog rot både som hovteater och folknöje. Underhållande samtidsteater som inte saknade vassa hullingar. Dell Arte betyder till yrket och Oregliga framhåller med rätta de professionella aktörernas imponerande mångsidighet. Teaterformen har rötter i den romerska atellanfarsen och medeltidens gyckelspel och Oreglia för oss genom den rika dokumentationen i Callots gravyrer, freskerna i slottet Trausnitz och den unika Fossard-samlingen på Nationalmuseum i Stockholm, som alla ger belägg för ett virtuost artisteri.

Han ger också exempel på scenarier - ett slags dramaturgisk struktur för olika pjäser, alltifrån ”Stengästen” (en tidig ”Don Juan”) till ”Det förtrollade Arkadien” (en tidig ”Stormen”), och så kallade lazzis, farsartade mellanspel. Han berättar hur skådespelarna gjorde specifika rollfigurer till sin livsuppgift - erfarenhet och kunskap som gick i arv från generation till generation och därmed blev en försäkran om konstformens livskraft. Särskilt läsvärda är kapitlen om de individuella rollfigurerna - ofta komplexa som Arlecchino, Brighella och Pulcinella, eller mer arketypiska som Pantalone och Il Dottore. Läsaren får också information om berömda aktörer genom tiderna. Tiberio Fiorilli utvecklade en egen rollfigur, Scaramouche, som starkt influerade Molière. Fiorilli tolkade också suveränt kvinnoroller långt upp i åren och var så vig att han som 80-åring kunde ge sig själv en örfil med foten. Oreglia utnämner honom till den förste store moderna pantomimikern.

Annons
Annons
Annons