Annons
Recension

Wolf HallHistorien blir läsarens nutid i Hilary Mantels gestaltning

Sigrid Combüchen imponeras av intrigen i prisade romanen ”Wolf hall”.

Under strecket
Publicerad

Djup är historiens brunn. Uttrycket kommer från Thomas Mann, som vet att det finns förlagor till alla urtexter som vi huggit i sten. Tideräkning kommer före tideräkning, brunnen är utan botten och grumlig. Grumligt är det även när historien inte traderats utan bara är några hundra år gammal, dokumenterad av olika intressen i dåtid och bearbetad av perspektivforskning och särintressen i nutid. Hilary Mantel som skrivit romaner sedan början av 1970-talet valde för tjugo år sedan sitt första historiska tema och inte det minsta heller: Franska revolutionen, ändlöst grundforskad, populärforskad och kringfabulerad i ett galaktiskt antal böcker. ”A place of greater safety” byggde på autentiskt material och spekulerade inte, men satte i omlopp ett enormt persongalleri, vilket knappast gjorde den historiska brunnen klarare.

Inte heller i ”Wolf Hall” ser man botten, tvärtom gör Mantel den historiska ”intrigen” osynlig, obefintlig, och berättar allt genom gestalter som lever i den, men inte vet något om dess utfall. De blir därmed våra samtida, för ingen känner sitt livs intrig eller ens sin tids intriger, utan trevar sig fram längst möjliga vägar och hinner sällan vända på huvudet. Det retoriska utropet ”Vi lever i en historisk tid” är för dumt för att duga och Mantel tycks mena att ingen någonsin har levat i en sådan tid, utan snarare i ett tidsflöde mest av tillfälligheter.

Annons
Annons
Annons