Annons

Dick Harrison:Historielöshet bakom rädsla för invandring

De största invandringsvågorna till Sverige har sammanfallit med de epoker då riket utvecklats allra mest. Historien ger oss inga rimliga skäl att betrakta immigration som ett problem – tvärtom kan dess betydelse för vårt välstånd knappast överskattas.

Uppdaterad
Publicerad
En grupp flyktingar, som tidigare i veckan anlände till danska Lolland, på väg mot Sverige.
En grupp flyktingar, som tidigare i veckan anlände till danska Lolland, på väg mot Sverige. Foto: Bax Lindhardt/TT

Något har hänt. Den senaste tidens flyktingkatastrof har synliggjort en humanitär opinion. Det är befriande att ta del av uttryck för solidaritet och att läsa uppmaningar om att ”öppna gränserna” i stället för att än en gång konstatera att våra politiker duckar för den isolationistiska främlingsfientlighet som Sverige­demokraterna söker göra rumsren.

Men frågan är hur länge det varar. Vår syn på det förflutna är nära länkad till vår bekvämlighet. Vi skjuter bort det obekväma och minns det som får oss att må bra. Flyktingströmmar tillhör de aspekter av historien som vi brukar lägga till handlingarna så fort vi kan. Därmed väljer vi bort erfarenheter som är guld värda när klockan klämtar för nästa inbördeskrig. Ännu värre: vi väljer bort kunskap om hur mycket kulturmöten och invandring har ­betytt och kommer att betyda. Sverige har upplevt flera perioder av omfattande immigration, och det är ingen slump att de största vågorna har sammanfallit med de epoker då riket utvecklats allra mest.

En av de första välbelagda invandringsvågorna inföll under perioden från mitten av 1200-talet till andra hälften av 1300-talet, då mängder av tyskar flyttade hit. Det rörde sig om ädlingar som blev krigs- och ämbetsmän, bergsmän som bosatte sig på mineralrika landsbygdsorter, köpmän och hantverkare som sökte sig till städer som Stockholm, Visby, Kalmar och Nyköping (fyra orter som var så starkt tyskinfluerade att de anslöts till Hansan), vartill kom präster, munkar, äventyrare och vanligt folk som följde med till landet i norr. Utan dessa tyskar hade det svenska kungariket knappast existerat. Vår mest hyllade frihetshjälte, Engelbrekt Engelbrektsson, var ättling till tyska bergsmän. Immigrationen från Tyskland fortsatte utan avbrott under 1500-, 1600- och 1700-talen, med följd att otaliga svenskar i dag – utan att veta om det – har tyskt invandrarblod i ådrorna.

Annons

En annan stor våg sammanföll med stormakts­tiden på 1600-talet. Statsmakten ville modernisera Sverige, något som förutsatte en aktiv immigrationspolitik, både inom och utom landets gränser. Tusentals finnar, svenska undersåtar men inte svenskspråkiga, förmåddes flytta västerut och odla upp ödemark i Värmland, Hälsingland och andra skogrika landskap. Ännu på 1900-talet fanns det värmländska bönder som hade finska som förstaspråk. Samtidigt lockades krigare, administratörer och borgare från kontinenten och de brittiska öarna till Sverige för att bygga upp kollegier, krigsorganisation, universitet och näringsliv. Kända familjer som De Geer, De Besche, Momma, Grill, Wachtmeister, Douglas, Hamilton och De la Gardie utgjorde toppen av ett isberg. För varje vallonsmed med expertkunskap som anlände till bruken kom mängder av vanliga arbetare för att bidra till projektens förverkligande. Ibland rörde det sig om veritabel massinvandring, som när Gustav II Adolf grundade Göteborg med hjälp av immigranter från Nederländerna. Det som i dag är Sveriges andra stad var på 1620-talet snarast en holländsk koloni under svenska kronans överhöghet.

En tredje invandringsvåg, som sällan förekommer i historieböckerna, sammanföll med den svenska industrins uppkomst och utveckling på 1800-talet, paradoxalt nog samtidigt som många svenskar bröt upp från sina gårdar för att själva bli driftiga immigranter i USA. Många av de arbetare, förmän, chefer och kapitalägare som byggde upp bruksnäringar, företag och fabriker var första eller andra generationens invandrare. Hit hörde familjer som Bonnier, Dickson, Kempe och Bünsow. Invandrarnas betydelse blir ännu tydligare om vi koncentrerar oss på enskilda orter, där de inte sällan kom att prägla näringsliv, politik och kultur. Vad hade Uddevalla varit utan invandrarsläkter som Thorburn och Macfie? Vid sidan av dessa förmögna entreprenörer fanns många mindre namnkunniga invandrare, både säsongsarbetare och permanenta immigranter, som fick hjulen att snurra inom branscher som var svensken i gemen främmande.

Individens betydelse får aldrig underskattas. Utan industrierans immigranter hade otaliga investeringar inte gjorts, med lätt insedda följder för det outvecklade svenska näringslivet. Moderniseringen av samhället hade gått trögare. Till råga på allt hade det svenska kulturarvet – museer, konstsamlingar, slott och gatumiljöer – varit mycket påvrare, eftersom invandrarna ofta gick i täten för byggandet av såväl ståndsmässiga hus och palats som finansierandet av institutioner. Skansen och Nordiska museet på Djurgården bekostades i betydande utsträckning av Walther von Hallwyl (invandrare från Schweiz) och hustrun Wilhelmina (andra generationens invandrare från Pommern). Utan dessa driftiga nykomlingar hade Sverige varit ett sämre och fattigare land än det är i dag.

En fjärde invandringsvåg ägde rum mellan 1950-talet och 1970-talet, parallellt med att folkhemmet blomstrade och välfärdsstaten etablerades. Det hade aldrig gått utan arbetskraftsinvandringen av finländare, jugoslaver, greker och många fler (enbart från Finland kom omkring 450 000 personer mellan 1945 och 1985), vartill kom flyktingar från Baltikum under andra världskriget, Ungern 1956, Grekland 1967, Polen och Tjeckoslovakien 1968, Chile 1973, Turkiet 1976 och Vietnam 1979, för att bara nämna några exempel. Den överväldigande majoriteten av alla dessa nykomlingar bidrog ­kraftigt till ekonomins expansion och kostade ­samhället föga. Den genomsnittliga immigranten, ­i synnerhet den renodlade arbetsinvandraren, betalade betydligt mer i skatt än han eller hon kostade i form av bidrag och pension. Flyktinginvandrarna var förvisso initialt kostsamma men kom snart, när de slussats in i arbetslivet, att bidra produktivt till samhällsutvecklingen.

Ytterst få av dagens samhällsdebattörer nämner eller känner till denna invandringshistoriska bakgrund. Det enda som hamnar i fokus på den ohistoriska problemformuleringsarena som konstruerats av Sverigedemokraterna och deras brunare meningsfränder är den senaste tidens flykting­invandring. Och inte ens den är särskilt väl ihågkommen. Få minns att invandringsfientligheten i Sverige knappt var märkbar före andra hälften av 80-talet, då den formades och växte sig allt hätskare inom ljusskygga grupperingar på yttersta högerkanten (BSS, Vit makt-musik, Lasermannen etcetera) i skuggan av de många flyktingar som sökte sig bort från krig och misär till de rika länderna i Västeuropa; mellan 1985 och 1990 sökte omkring 120  000 människor asyl i Sverige. I tidningarnas debattartiklar letar jag även förgäves efter hänvisningar till de erfarenheter som gjordes på 90-talet, när vi tog emot en smärre folkvandring av hjälpsökande från krigszonerna i det forna Jugoslavien; enbart 1993–94 anlände cirka 80 000 personer.

De problemformuleringar som kännetecknar dagens debatt är nästan uteslutande att söka i de senaste femton årens historia, när flyktingströmmarna ånyo började öka efter en period av låga siffror under andra hälften av 90-talet. År 1999 mottog Sverige 11 000 asylsökande. År 2002 hade antalet stigit till det tredubbla. År 2007 anlände 36 207 människor. Det är detta korta nutidsperspektiv som färgar av sig på SD:s politiska retorik och som blockerar för en större förståelse av situationen.

Det största misstaget, sett ur historisk synvinkel, med dagens invandrar- och flyktingpolitik, är att etablissemanget har vant sig vid att uppfatta frågan som ett problem, som något som blott är att förknippa med kostnader. Sanningen är att all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och -befolkningarna (den enda immigration som varit negativ för mottagarna är den som kopplats till aggression, som i fallet med undanträngandet av Amerikas urbefolkning). Vi har överväldigande belägg för att invandrare – även flyktingar – är resurser, inte problem. Egentligen borde staterna kämpa för att få ta emot så många flyktingar som möjligt. Ju fler begåvade, energiska och i framtiden inkomstbringande landsmän, desto bättre. Men så resonerar ingen offentligt verksam opinionsbildare. Blotta tanken på att Europas politiker skulle gräla om vem som får lov att ta emot flest flyktingar, i stället för att gräla om motsatsen, framstår som absurd.

**Oviljan att ta till sig **det förflutnas erfarenheter har alltså förvandlat en resurs till ett problem. Men dumheten är större än så. Vi har åtskilliga historiska exempel på vad som sker när vi stänger gränserna. De gånger vi valt en isolationistisk och icke-­humanitär linje har detta i efterhand visat sig vara ett felaktigt, stundom fruktansvärt, vägval. Paradexemplet är den svenska statens – och många andra staters – motvilja mot att tillåta judar att immigrera från Tredje riket på 30-talet. Då var denna politik rumsren. I dag betraktas den som vedervärdig och kontraproduktiv. Sverige miste många välutbildade och välmotiverade blivande medborgare. Judarna dömdes att förbli undersåtar under en regim som några år senare skulle gasa ihjäl dem intill utrotningens gräns.

Så varför envisas våra politiker med att se invandring som något traumatiskt för det egna landet? Varför ignoreras det faktum att de flyktingar som kommer hit själva vill lära sig svenska, börja arbeta och integreras i vårt samhälle så fort som möjligt (en ambition som våra egna byråkratiska system lägger krokben för)? Ett möjligt svar är att folk har usla historiekunskaper, att de är oförmögna att ta till sig förflutna generationers erfarenheter. Ett annat möjligt svar är att det rör sig om ­gammaldags hembygdsrasism och xenofobi: vi mot dom. Men det tredje, och kanske viktigaste, svaret är att vi har ställt in oss på ett kortsiktigt tänkande, att våra politiker känner sig pressade att tänka i månader och år, inte i decennier. Detta är inte rätt sätt att ta sig an framtidens utmaningar.

Annons
Annons

En grupp flyktingar, som tidigare i veckan anlände till danska Lolland, på väg mot Sverige.

Foto: Bax Lindhardt/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons