Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Melancholia Hisnande och subtilt

Vi vet inte alltid vad som händer i Lars von Triers Melancholia men vi följer det liksom förhäxade fram till slutet. Framförallt är Melancholia kvinnornas film. Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg och Charlotte Rampling är storslagna.

(uppdaterad)

Melancholia

Genre
Drama

Betyg: 5 av 6

Regissören Douglas Sirk, upphovsman till ett antal känslostarka femtiotalsmelodramer, lär en gång ha sagt att man inte gör film om någonting utan med någonting. Ska man komma underfund med Sirks landsman Lars von Triers senaste film Melancholia gör man rätt i att inte för snabbt försöka säga vad den handlar om. Som starkt genomförd hybrid mellan social satir å ena sidan och filmpoesi med den stora, symboliska gestiken å den andra är Melancholia i stort sett omöjlig att beskriva som en film om någonting. Men beståndsdelarna är rika, det är som om von Trier velat få med allt det han tidigare sysslat med, inte minst dramatiken från den förra filmen Antichrist där en kärleksrelation förvandlas till dödligt våld. I den nya filmen är det kanske till och med så att avgrunden mellan människor får världsundergången som följd.

Filmen består av två delar, var och en drygt timslång och med olika känsloton. Justine och Claire kallar von Trier dem, efter handlingens två mycket olika systrar, spelade av Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Här finns ett överklassbröllop som förvandlas till mardröm, skildrad med närgången realism och dogmakamera à la Thomas Vinterbergs Festen men också med surrealistisk klaustrofobi à la Bunuels Mordängeln. Här finns ett nygift par, spelat av Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård, som till en början verka älska varandra upp över öronen men som under bröllopskvällen blir varandras totala främlingar. Här finns en dysfunktionell familj, framför allt en självisk föräldrageneration med John Hurts clownaktige pappa och Charlotte Ramplings bittra mamma (i sin knapphet filmens mest storslagna roll). Och här – huvudspåret i filmen? – finns den tidigare okända planeten Melancholia som bestämt sig för att lämna sitt gömställe bakom solen och styra mot jorden. Ska den passera oss eller träffa vår planet?

Hänger så disparata beståndsdelar överhuvudtaget ihop? Ja, von Trier lämnar faktiskt aldrig något utrymme för åskådaren att tvivla. Man kan se just det som en svaghet hos honom, han har en hel del av Ingmar Bergmans kombination av hantverksskicklighet och förmåga till avancerad åskådarmanipulation. Men han är liksom Bergman en av filmkonstens allra starkaste berättare – tack vare sin förmåga att få skådespelarna att uttrycka sig maximalt, med hisnande känsloregister och subtila nyanser. Han visade det i Dogville, mästerverket, men också nästan outhärdligt i Antichrist. Och han visar det nu på nytt, särskilt i den långsamma, mer poetiska andra halvan av filmen där Dunst och Gainsbourg mejslar ut sitt spel utöver första halvans mer handfasta realism, till sekundsnabba skiftningar i fråga om ilska, sårbarhet, rädsla, grymhet, lugn.

Annons
X

Melancholia är kvinnornas film, för skådespeleriets skull men också för sina rollskapelser där kvinnorna i både styrka och djup går långt utöver männen. Vi vet inte alltid vad som händer men vi följer det liksom förhäxade.

Min enda tvekan gäller en annan av filmens beståndsdelar: ouvertyren till Wagners Tristan och Isolde som används från början till slut, i långa, långa sjok. Att skapa laddning genom att åka snålskjuts på vår kulturs mest känslostarka musik är lättköpt. Men ser man det istället så – och det finns skäl – att vad som går under i berättelsen och som också bör gå under är den västerländska, mångtusenåriga livsform som kallas passionen, ja, då finns här en stor, mycket stor poäng.

Vad kan du om Lars von Trier? quiz.svd.se
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X