Annons
X
Annons
X

Hippiekuren gjorde susen

ANNA CHRISTOFFERSSON Efter förra albumet fylldes hon av prestationsångest. Lösningen? Sex veckor på klassisk kalifornisk hippiemark. Nästa vecka uppträder den hyllade jazzsångerskan Anna Christoffersson med pianisten Steve Dobrogosz i Stockholm.

I vintras låste det sig för Anna Christoffersson. Sångerskan från Göteborg hade tvingats se sin andra soloskiva bli försenad, hyllningarna hon fått för sina tidigare projekt låg två år tillbaka i tiden och inom henne började osäkerheten gro.

–Jag kände mig väldigt låst. Jag tänkte en massa: ”Vad gör jag? Vad vill jag? Jag kan inte göra någonting.” Helt plötsligt, när jag satt och tittade på tv-serien Glee, kom jag på det: Jag måste åka till LA. Glee utspelar sig inte ens i Kalifornien, ändå fick jag en så himla stark känsla av att jag ville dit, säger hon.

Sagt och gjort. Hon samlade ihop sparpengar, tog ett flyg över Atlanten och hyrde rum i ett hus som tillhört Charlie Chaplins mamma.

Annons
X

Sedan tillbringade hon sex veckor på stränderna i Big Sur, på barerna i Los Angeles och i de gamla surfartrakter dit amerikanska författare och musiker alltid åkt för att flumma ut. Med sig hem fick hon ett knippe låtar präglade av den unika atmosfären vid Stilla havets östra strand.

– Jag hade aldrig varit i Kalifornien innan, men havet är så otroligt starkt närvarande där. Man kan höra det i låtarna jag skrev där. De har ett slags skimmer över sig.

Sedan hon började samarbeta med pianisten Steve Dobrogosz för fem år sedan har hon annars inte haft så mycket tid att grubbla. Med sina två album It’s always you och Rivertime har duon hunnit få såväl en grammisnominering som mängder av spelningar och en rad rungande kritikerapplåder. ”Det går direkt in i hjärtat”, skrev SvD:s Dan Backman och gav senaste skivan Rivertime toppbetyg.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Trots succén är Anna Christoffersson fortfarande en genuint blygsam person. Jag frågar vart hennes musik är på väg på den nya skivan hon äntligen ska få börja spela in till hösten.

    – Jag tycker kanske inte att den är värd så mycket analys, är hennes första svar.

    Onödigt anspråkslöst, skulle en del säga, särskilt om man utpekats som Sveriges nästa stora jazzröst. Å andra sidan kanske det finns ett egenvärde i det där osäkra draget, det som hon tampats med under hela sin karriär och som fick nytt liv i vintras.

    –Kring hela grejen att göra musik har jag en hel del osäkerhet. Jag behöver stöd för att våga. Samtidigt tror jag att känslan av att vara utlämnad är något bra, den är en viktig del av processen.

    Hörs det på sångrösten om man känner sig för bekväm?

    –Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror inte att det blir lika bra.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X