Annons

Magnus Zetterholm:Himmelska, ogudaktiga kroppar

Enligt den kristna inkarnationsläran tog Gud kroppslig gestalt i Kristus. Hur kan det då komma sig att den kristna traditionen kunde bli så kroppsföraktande? Den frågan ställer sig teologen Ola Sigurdson i ”Himmelska kroppar”.

Publicerad

Har människan en kropp? ­Eller är hon snarare en kropp? Och hur förhåller sig medvetandet till kroppen? Föreligger det ett intimt samband mellan kropp och själ, som Aristoteles menade, eller kan man, som Descartes, tänka sig människan uppdelad i en mental och en fysisk del? Människans kroppslighet leder onekligen till en mängd intressanta filosofiska frågor, men föreställningar om kroppen är också väsentliga inslag i vitt skilda religiösa traditioner och det finns sannolikt inga exempel på religiösa system som inte innefattar­ specifika föreställningar om hur männi­skan som fysisk varelse ska förhålla sig till sin kroppslighet och hur kroppsligt relaterade yttringar, som sexualitet och driftlivet i stort, ska hanteras.

I Gamla Testamentet ägnas till exempel flera kapitel i den lag som Mose sägs ha mottagit direkt från Gud åt frågan om tillåtna och otillåtna sexuella förbindelser och hur kroppsliga fenomen, som flytningar och barnafödande påverkar individens religiösa och sociala status (se exempelvis Tredje Mosebok 12, 15, 18–20). Också Nya Testamentet innehåller förstås texter där kroppen och driftlivet behandlas och underställs gudomligt påbjudna normer. När det gäller människans sexualitet är det svårt att komma ifrån att det är ett rätt påfallande asketiskt ideal som framträder. I Matteusevangeliet 19:10–12, i samband med en diskussion om skilsmässa, är det troligt att Jesus positiva värdering av celibatet främst rör honom själv, men i Första Korinthierbrevet 7:1–9 verkar Paulus ge uttryck för uppfattningen att sexuell avhållsamhet generellt är att föredra, även om han som ett medgivande tillåter dem som ”inte förmår leva avhållsamt” att gifta sig.

Annons
Annons
Annons