X
Annons
X
Recension

Sommarnattens leende Himlen ler med hela ansiktet över Romateatern

Romateatern överger sin Shakespearerepertoar och spelar Bergman – fast steget är inte så långt, visar det sig. Och sommarkvällen bjuder på en komisk lektion om manligt och kvinnligt och spelet dessa roller emellan.

Andreas Rothlin Svensson och Alexandra Drotz Ruhn som Frid och Petra i ”Sommarnattens leende”. Foto: Karl Melander

Om nu sommarnätter ägnar sig åt leenden så är himlen över Roma perfekt för ändamålet. Så bred över det platta Gotland, så hög och fylld av förstärkta ekon: får bräker som en noga iscensatt, ironisk kommentar till all den kantiga kärlek som utövas under den mäktiga allt mer djupblå natten där månen till sist hänger majestätisk som en orangegul, plockfärdig citrusfrukt.

Romateatern spelar "Sommarnattens leende" – en dramatisering av filmen från 1955. Ingmar Bergman fyller 100 och Shakespearepjäserna får vila. I stället ges stilkomedi, omskapad och uppvarvad till utomhusteater med allt vad det innebär av extra tydlighet och publika förväntningar. Nu är ju denna bergmanska muntration teatral så det förslår: en av huvudrollerna är aktris, handlingen bär drag av just Shakespeares "En midsommarnattsdröm", men ändå mer av "Figaros bröllop". Också här ska ett antal par hitta tillbaka till varandra, också här är det kvinnor som utövar makt och för intrigen.

Andreas Rothlin Svensson och Alexandra Drotz Ruhn som Frid och Petra i ”Sommarnattens leende”.

Foto: Karl Melander Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X