Recension

Alltid samma snö och alltid samma farbrorHerta Müller laddar varje stavelse

TEXTSAMLING Det är med stilistisk och tankemässig briljans som 2009 års Nobelpristagare skriver om diktningens, frihetens och tvångets mekanismer. Herta Müller är en av ytterst få samtidsförfattare som lyckas ladda varje stavelse med substans och relevans, skriver Martin Lagerholm.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Hertha Müller.

Foto: SCANPIX
Annons

Ett återkommande inslag i Herta Müllers författarskap är hennes misstro mot själva språket. Det kan förstås tyckas anmärkningsvärt att en respekterad författare och Nobelpristagare så beredvilligt vädrar sina betänkligheter mot sitt eget konstnärliga verktyg. Men egentligen är det inte så konstigt som det låter.

Müller om någon är ju smärtsamt medveten om vad en diktatur är kapabel att göra med språket. Hur orden kidnappas och urholkas av ”slippriga och lata” partifunktionärer som aldrig tröttnar på att rapa upp den ”ideologiska språksörjan”, som hon uttrycker det i sitt samtal med författaren och poeten Michael Lentz som avslutar den textsamling som nu kommer ut i svensk översättning med den mycket Müllerska titeln ”Alltid samma snö och alltid samma farbror”.

Annons
Annons
Annons