Annons

Carina Burman:”Herregud, hur skriver man en biografi?”

Det svåra med att skriva biografier är att framställa en levande, kroppslig människa, utan botoxbehandlingar och fettsugningar. I boken ”Virginia Woolf's Nose” skildras dessa svårigheter, samtidigt kritiseras trenden att skriva romaner om författare.

Under strecket
Publicerad

Vid Spanska trappan i Rom finns ett litet charmigt museum, ägnat John Keats och Percy Bysshe Shelley. Där kan den hågade turisten se rummet, där den förre långsamt dog i lungsot 1821. Minnesmärkena över den senare rör särskilt hans plötsliga död i Speziabukten i juli 1822. Där finns också lockar av deras hår - rödbrunt från Keats, och blont med grå stänk från trettioåringen Shelley. Artonhundratalet var ju lagt för reliker, inte minst litterära sådana. Vi barn av en mera prosaisk tid tittar fascinerat och förundrat på kvarlevorna.
Shelleys hjärta förvaras däremot inte på museet. Det har råkat ut för åtskilliga äventyr och vilar möjligen tillsammans med hans aska på Protestantiska kyrkogården i Rom. På hällen syns åtminstone inskriften ”Cor Cordium” - hjärtanas hjärta.

Shelleys hjärta är utgångspunkten för ”Shelley”s Heart and Pepy”s Lobsters”, den första essän i Hermione Lees Virginia Woolf”s Nose: Essays on Biography (Princeton University Press, 141 s). Oxfordprofessorn Lee hör till Englands mera
framstående biografer och har bland annat publicerat vår tids stora Woolfbiografi ”Virginia Woolf” (1996). Just Shelleyessän var ursprungligen ett föredrag vid en internationell biografikonferens i Cambridge våren 2003, när Claire Tomalins levnadsteckning över Samuel Pepys var aktuell. Därav humrarna, som den välmående ämbetsmannen tappade bort en dag i juni 1666 och plötsligt erinrade sig mitt i sin bordsbön. Shelley får dock betydligt större utrymme. Hans öde har alltid fascinerat både läsare och biografer. Det har broderats ut i oändlighet och ibland nästan överskuggat hans verk.

Annons
Annons
Annons