Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Aminta. Ett herdedrama Herdedikt tål knappt dagens ljus

(uppdaterad)

Aminta. Ett herdedrama

Författare
Genre
Poesi
Förlag
206 s. Natur och Kultur

Herdedikten – även kallad pastoral – har sedan antiken odlats av otaliga poeter men har idag blivit en föråldrad litteraturform. Här lovsjungs fåraherdars kärlek ur ett idylliserande och aristokratiskt perspektiv som numera verkar löjligt, eftersom det osynliggör genuint folkliv. Herdarna och deras herdinnor framstår oftast som marsipanänglar, naturen omkring dem som en slottspark och fåren så snövita som om de tvättats med Barnängens schampo.

Visst finns här också drag som pekar fram mot Bellman och Taube och vår egen tids utopiska hippiedrömmar om ett vällustigt liv i naturens sköte med gudabenådat sex och ekologiskt odlade grönsaker. Men flertalet pastoraler är så präglade av förnäm hovkultur, att en modern grönavågare knappast känner sig hemmastadd bland Arkadiens sockersöta invånare med namn som Atis, Camilla, Amaryllis eller Damon.

Hur meningsfullt är det då att idag försöka försvenska ett herdedrama som den italienska renässansdiktaren Torquato Tassos ”Aminta”, skrivet 1573 för hovet i Ferrara? Dramat handlar om herden Amintas mödor att vinna den kyska jaktnymfen Silvias kärlek, mödor som till slut kröns med framgång, sedan hjälten hindrat henne från att våldtas av en kättjefull satyr och därefter själv, i sorg över att avvisas, kastat sig utför ett stup men räddats genom att landa i ett buskage.

Annons
X

Obestridligen är detta en ”minor classic” som haft inflytande i europeisk litteraturtradition och inspirerat diktare som Goethe, Byron och vår egen Gustaf Filip Creutz, vars ”Atis och Camilla” är full av ekon från ”Aminta”. Obestridligt är också att översättaren, Ingvar Björkeson, är en mästare som kan överföra verk av diktare som Dante och Vergilius till formfulländad svensk poesi. Ingen kan förneka att resultatet av Björkesons översättarmödor också denna gång blivit en vackert formgiven volym med fagert flödande vers, dessutom föredömligt introducerad i ett förord av litteraturhistorikern Anders Cullhed.

Men håller verkligen texten för en modern översättning? Som drama är stycket nästan stillastående, fullt av retoriska monologer, som ägnar sig bättre för recitation än för sceniskt framförande. De uppträdande figurerna – Aminta själv, Silvia, den lömske satyren, kärleksguden Amor samt herdar och jaktnymfer – är föga personifierade utan uppträder mest som representanter för abstrakta principer som Kärlek, Dygd och Lusta. Jämför man detta kärleksdrama med Shakespeares ”Romeo och Julia”, som skrevs ett par decennier senare och innehåller liknande motiv, kommer Tasso hopplöst till korta.

Dock är den jämförelsen kanske ändå orättvis. Tasso är ingen dramatiker, men som lyriker hör han till renässansens förnyare, och hans bildspråk förebådar – som Anders Cullhed påpekar i sitt förord – den senare barockpoesin med dess häpnadsväckande metaforiska rikedom. Kanske kommer Tassos poetiska styrka tydligast fram i de körpartier som lagts in här och var i herdedramat, så till exempel i körens hyllning till den lyckliga guldålder i mänsklighetens barndom då kärleken var fri och ”mjölk har strömmat / i floderna och skogen dröp av honung.” Hyllningen avslutas med följande vackra variation av den klassiska formeln ”carpe diem”:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ja, låt oss älska! Solen dör och födes

    på nytt, men vi skall fråntas

    dess korta ljus, och dödens natt är

    evig.

    Här förmår Torquato Tasso trots allt, med Ingvar Björkesons bistånd, att framstå som en stor poet också för dagens svenska läsare. Det är därför inte så egendomligt att just detta citat placerats på omslaget till denna vackra men kanske något lyxbetonade klassikeröversättning.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X