DikterHennes texter stakade ut vägen för kvinnans frigörelse

När sexisterna kallade henne ”häxan” var det tänkt som ett elakt påhopp. Men kanske var det inte så missvisande ändå. Therese Eriksson hyllar Elsa Grave, en av våra allra viktigaste modernister – som i år skulle fyllt hundra år.

Under strecket
Publicerad
Elsa Grave.

Elsa Grave.

Foto: Charlie Gustavsson/IBL
Elsa Grave.

Elsa Grave.

Foto: Charlie Gustavsson/IBL
Elsa Grave tar emot Litteraturfrämjandets Carl-Emil Englunds-pris 1978 av utdelare Axel Liffner. I mitten ses även hennes dotter Angelica Grave.

Elsa Grave tar emot Litteraturfrämjandets Carl-Emil Englunds-pris 1978 av utdelare Axel Liffner. I mitten ses även hennes dotter Angelica Grave.

Foto: Rune Johansson/IBL
Annons

En kvinna hastar för att hinna med ett tåg. Bakom sig har hon lämnat mannen hon har två döttrar med, men tågresans brådska handlar om att hinna med ännu ett farväl. Mannen – Främlingen – som inte försvinner ur hennes tankar har gått ombord på en båt som strax ska lämna landet. Hon finner avskeden outhärdliga, men ofrånkomliga: ”Vidhäftande naturer, klistriga tyranniska har verkligt svåra avskedsproblem? Om det är sant är jag en av dem.”

Ryggen är gulnad, med ringformade fläckar i brunt. Fortfarande, sådär femton år efter att jag fiskade upp den ur en antikvariatslåda i Uppsala, luktar den gammal vind, en vag kvardröjande doft av cigarettrök. Händerna får samma inpyrda doft av att hålla i den, men det är inget mindre än en gåva att få återupptäcka Elsa Graves roman ”Ariel” från 1955. Jag hade glömt vilken oerhört säregen roman detta är och hur dess upptakt – som i gåtfull desperation sammanfattar romanens innehåll i ett kort kapitel – ger prov på såväl Graves vilda frihetslängtan som hennes språkliga uppfinningsrikedom: ”Om man med en axelryckning uthärdade att se hur nya avsked växte upp som vemodsmossa ur mellantidsmarken. Smärtans överflöd vakar som en frikostig robotmoder ständigt utgivande och omöjlig att komma till tals med.”

Annons
Annons
Annons