Annons

SlutdiktHennes skildring av kärlek rymmer så mycket smärta

Marina Tsvetajeva och maken Sergej Efron med vänner under exilen i Prag.
Marina Tsvetajeva och maken Sergej Efron med vänner under exilen i Prag. Foto: IBL

Marina Tsvetajeva hör till de poeter vars umbäranden blivit påminnelser om förtrycket i Sovjetunionen. Nu finns Tsvetajevas ”Slutdikt” i nyöversättning. Gåtfull rör den sig mellan ytterligheter och lockar Magnus Halldin till flera omläsningar.

Under strecket
Publicerad

Marina Tsvetajevas ställning som en av de största ryska författarna vilar framför allt på hennes starka dikter och skarpa, egensinniga essäer. Hennes biografi är i likhet med Anna Achmatovas en smärtsam påminnelse om lidandet i den kommunistiska diktaturen. I Tsvetajevas fall: exilens förbannelse, en dotter som svälter ihjäl på barnhem, en make som avrättas, ett slut i misär och självmord.

Under Tsvetajevas och makens exil i Prag skrev hon 1924 den fjorton avdelningar långa ”Slutdikt”. Verket kan beskrivas som en sent anländ kärleksdikt, men inte riktad till hennes man utan till en älskare, som i likhet med diktjaget mediterar över den kärleksrelation som håller på att ta slut. Det är en växelsång mellan de älskande, och över dem svävar författarens röst, som tycks stå över könsgränserna. Tsvetajevas ambition är att undersöka slutet som begrepp och tillstånd, vad innebär egentligen ett slut? Det enda verkliga slutet – döden – lämnar som bekant inga upplysningar om någon fortsättning. Men måste inte varje slut under vår levnad bära inom sig en början på någonting nytt, ett annorlunda liv?

Annons
Annons
Annons