Annons

Börje Hanssen:Hemmafrun i samhället

Den gångna delen av 1900-talet har förutom mycket annat varit hemmafruns epok, hävdar sociologen fil dr Börje Hanssen under strecket i dag. Hennes tillvaro förlöper i ett livsmönster, som präglas av isolering och bristande social uppskattning. Det anses inte kräva något större mått av intelligens att laga mat och städa, och hemmafrun har enligt dr Hanssen en tendens att flytta över sin ambition på maken och hans sociala uppåtsträvande. Dr Hanssens artikel berör ett outforskat fält och bör betraktas som en första sondering av problemet, grundat på ett par hundra intervjusvar.

Publicerad

Vad beror det egentligen på att matlagning och städning i allmänhet inte anses kräva något större mått av intelligens? En viktig anledning är den gamla nedvärderingen av händernas arbete över huvud taget. Det var det feodala herreståndets privilegium att kunna ägna sig åt improduktiva sysselsättningar – krigslekar, jakt, fina broderier – medan allt vardagligt nyttigt arbete överläts på legohjon och livegna. Att koka mat och hålla elden vid makt var trälens eller den lågättades sak. För den krigiska adeln med sina medeltida traditioner var dock åtminstone kroppskulturen uppskattad. Det var när de asketiska och litterära borgerliga dygderna under 1700- och 1800-talen sattes i högsätet som intelligens blev liktydigt med rent intellektuella prestationer. Nu blev det förnedrande att vara dum men förlåtligt eller rentav ett bevis på andlig exklusivitet att vara i bokstavlig bemärkelse "tafattig”. Eftersom allt reellt arbete i det borgerliga hemmet utfördes av pigor och hjälpmadamer, kunde husfrun ägna sig åt planering, kontroll och sällskapsliv. Tekonseljens spiritualitet fick dock på inga villkor blandas med tal om matlagning och städning – den anställda klassens angelägenhet.

Så präglades ett mönster som lever kvar den dag i dag är men vars ränning tillhör en förgången tid. Nu lever skrivarens och kroppsarbetarens hemmafru under ganska likartade betingelser. Det är bådas lott att med sina händer hålla hemmet i stånd, vara barnsköterska och kokerska i en person. De utför ett mångsidigt och nervpåfrestande arbete, som för att väl skötas kräver ett större mått av begåvning än den specialiserade yrkesmänniskans. De gör detta under det livslånga trycket från en allmän opinion som aldrig har upptäckt hur mycket handens intelligens betyder men som desto mer värdesätter boklig bildning. Om kvinnan skall göra sig gällande som personlighet, om hon skall skapa sig värden som kan ge livsmod och trygghet, måste det vara vid sidan av det dagliga arbetet. Särskilt svårt blir det för den växande kategori av kvinnor som först får en speciell yrkesutbildning och därefter gifter sig och ägnar sig åt hemmet. Den tristess och bitterhet som griper många sådana hemmafruar har en väsentlig del av sin förklaring i de sociala värderingarnas kluvenhet: det är nyttigt och önskvärt att kvinnan stannar i hemmet men det arbete hon där utför leder ingen vart, saknar social förgyllning och anses icke förutsätta samma personliga kvalifikationer som männens yrkesarbete.

Den dominerande tendensen blir att hustrun flyr arbetet i hemmet, underlättar det med redskap och maskiner, förenklar matlagningen genom att hoppa över lunchen, som ersätts med smörgåsar och kaffebröd, inskränker på förberedelserna till middagen genom användning av konserver och – tar yrkesarbete utom hemmet. Gemenskapen mellan mannen och hustrun kommer att ligga vid sidan av hemarbetet, i olika slags mer eller mindre intellektuella förströelser, ofta av passiv art. Dessa tendenser är givetvis betingade av en rad faktorer utöver dem som sammanhänger med hemmafruns ställning Med stor sannolikhet kommer de att leda till en fortgående uppluckring eller omgestaltning av familjen och hemmet i gammaldags mening.

Annons

Vad som här sagts om hemmafruns nutidsproblem har mer avseende på städernas och tätorternas kvinnor än på landsbygdens jordbrukarhustrur. Också de senare övergår visserligen till att huvudsakligen ägna sig åt innearbeten, men deras ställning som makens arbetskamrat behöver inte påverkas härav. På lantgården är det ju frågan om en arbetsfördelning inom hushållets ram, och i bondetraditionen har kvinnans grovarbete i lagård och kök betraktats som någorlunda likvärdigt med mannens.

En väsentlig skillnad mellan lantbrukarhustrun och förorternas och stationssamhällenas fruar är den ödsliga isoleringen under vardagarna kring de sistnämnda. Mannen är borta på arbete och har där som regel en fortlöpande och för den psykiska jämvikten oerhört betydelsefull kontakt med sina arbetskamrater. Hustruns dag fylles till stor del med arbeten som nu för tiden utföres i ensamhet eller i sällskap med de mycket små barnen före lekåldern. Det moderna hemmet representerar individualismens och självbestämmanderättens triumf. Där härskar hemmafrun suveränt, eftersom den specialiserade och centraliserade produktionen har gjort det personliga samarbetet mellan flera kvinnor i hushållet överflödigt. Medaljens baksida är en för många tryckande ödslighet, som ibland leder till nervösa depressionstillstånd.

Isoleringen sammanhänger inte bara med ekonomiska realiteter i det nutida samhället. Det finns inga yttre hinder för en sådan vardaglig umgängesgemenskap som en gång förverkligades i t.ex. 1800-talets sågverkskaserner. Där kände man sig under männens bortovaro om dagen som en enda stor familj med barnen rusande ut och in i lägenheterna. Där kom grannfrun utan krus och bjudning in med en kaffekopp i handen för en pratstund. Och där lånade man varandra matvaror och redskap när det var ont om tid eller pengar för att gå till boden. Under de sex eller sju decennier som har förflutit sedan detta var en levande verklighet, har inställningen till grannar och medmänniskor radikalt förändrats. Envar familj har blivit sig selv nok. Den sociala prestigekänslan har vuxit i höjden och gjort de närboende inom alla samhällsskikt till främlingar för varandra, mer eller mindre. Framför allt har hemmet blivit tabu för andra än särskilt inbjudna. Det är visserligen stor skillnad mellan det gamla förstadsområdet med dess fattigare befolkning och med kvardröjande gemenskapstraditioner, och den nya förorten eller villasamhället med dess från olika håll nyinflyttade medelklassfamiljer. Tendensen till avskärmning, misstro och överdrivet ciselerad självkänsla är dock allestädes verksam.

Här kan man anknyta till det tidigare resonemanget. Genom att hemmafrun lever i relativ isolering från sina likar och framför allt saknar arbetskamrater blir hon benägen att se på sin omgivning och på samhället i stort som om de kretsade kring den dammsugna värld som begränsas av det egna hemmets väggar. Ty även om arbetet i hemmet inte uppskattas, är hemmet som skydd mot det okända ett av de sakrosankta värdena. Själva den omständigheten att hemmafrun saknar egna karriärmöjligheter och har mindervärdeskänslor med avseende på sina egentliga arbetsprestationer utlöser en mekanism som skulle kunna kallas den ställföreträdande framgångens. Hon måste identifiera sig med sin make och sina bara och låta deras aspirationer och sociala uppåtsträvande bli hennes egna.

Hemmet blir till en del av den längtan efter social prestige som tycks vara normal för människan. Det utrustas med polerade eller stoppade möbler, fina pendyler, konstverk vilkas väsentliga funktion inte är att användas utan att beskådas och vittna om ägarens smak eller förmögenhet eller någon annan värdefull egenskap. Det är inte någon tillfällighet utan två sidor av samma sociala verklighet, att hemmafruns epok noga sammanfaller med finrummets, det senare må ha kallats salong eller "vardagsrum”. De värden som var hemmafrun förmenade som personlighet har hon sökt förverkliga utanför sitt eget jag. Hon blev själv inte behängd med ordnar men hon byggde upp andra värdesymboler i sitt hem, i ambitionen att se barnen välklädda och maken skötsam.

Ytterligare en annan sida av samma sak är den utpräglade känslighet för kritik av det egna som ofta är karakteristisk för den ensamma hemmafrun. Detta är en anledning till att två jämställda kvinnor så sällan trivs i samma kök någon längre tid. Den gamla storfamiljen, där svärmoder och flera sonhustrur arbetade gemensamt vid samma härd, är otänkbar under nuvarande förhållanden. Många känslokonflikter försvårar i stället relationerna mellan den åldrande svärmodern, som ser en del av sin värld bli tagen ifrån sig, och den unga hemmafrun, som vill ha hem make och barn för sig själv. Undantagen från denna regel är till stor del skenbara. De sammanhänger med att det anses vara bra, om man utåt sett lever i harmoniskt förhållande till sina släktingar. Följaktligen kan den frågvise forskaren bli lurad av verbalattitydernas putsade fasad.

Den gångna delen av 1900-talet har – utom mycket annat – varit hemmafruns epok. Den varar än och kommer kanske att bestå ytterligare ett kvarts sekel eller mer. Hemmafrun och hela det komplex av kulturföreteelser som hänger samman med henne har betytt en fundamental omgestaltning av livsföring och attityder inom de små primärgrupperna i hushåll och familjer. Det förefaller sålunda inte oviktigt att huvuddelen av all barnuppfostran har omhänderhafts av i relativ bemärkelse ensamma kvinnor med en vansklig och vacklande självsäkerhet och starka behov av kompensation i form av yttre social prestige. Alla problem som härmed sammanhänger är outforskade. Vad som här framställes är bara ett första intryck, grundat på ett par hundra intervjuer.

Annons
Annons
Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons