Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Hemligheten hos Mahlers märkligaste melodi

Gustav Mahler.
Gustav Mahler. Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Sedan länge har jag upplevt första satsen i Gustav Mahlers Symfoni nr 9 som hans allra märkligaste skapelse bland många märkliga. Redan när jag som ung hörde Bernard Haitinks studioinspelning av Nian med Concertgebouw-orkestern drabbades jag av detta underverk i musikform. Jag började läsa om symfonin – hos Bruno Walter som uruppförde den, hos Theodor Adorno, Mahlers främsta uttolkare i ord – och tyckte jag mig förstå något av hemligheten hos satsen: kombinationen av stor enkelhet med stor komplexitet, den kombination som jag, i helt andra verk inom helt andra konstarter, tänker mig som själva grundförutsättningen för den verkligt stora konsten.

I Mahler-nians första sats är enkelheten att hela den halvtimmeslånga satsen med sin jämna, lunkande rytm – Andante comodo, makligt andante – är en enda, trevande, vindlande, melodi. En melodi söker sitt mål: så kunde satsen sammanfattas. Melodin börjar i horn och harpa redan i första takterna och kommer till vila i sista taktens flöjtsolo.

Annons
Annons
Annons