Annons

Hellre roligt än rätt

SERIÖST Glöm fine dining med stärkta dukar och stela kypare. Nu kommer fun dining som en kontrast och det ska vara både kul och gott att gå på krogen. Matbloggar som Den bruna maten tar humorn ett steg längre och bangar inte för att det är äckligt – om det är kul.

Under strecket
Publicerad

Maten är roligare än god. När panelen testar ”krabbomber” utbrister Jonas Alvunger (th): ”Det tar väldigt mycket mot att tugga.” Elin Berg avslutar meningen: ”Samtidigt som det känns som att det redan är tuggat”.

Foto: THERESE JAHNSON

Elin Berg kontrollerar receptet så att allt blir precis som på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON

Recepten hittar gänget i gamla kokböcker eller i receptkortbackar.

Foto: THERESE JAHNSON

Som vickningsmat serveras det knäcketårta

Foto: THERESE JAHNSON

Kvällens huvudrätt a´a 70-talet är risrand med njurragu. Maten får inget högt betyg.

Foto: THERESE JAHNSON

Författarna bakom ”Den bruna maten” testar rätten ”krabbomber” som självklart toppas med rhode island-dressing.

Foto: THERESE JAHNSON

Maten bedöms.

Foto: THERESE JAHNSON

Författarna till Den bruna maten har rätt i att det inte var någon färgglad mat på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON

Maten är roligare än god. När panelen testar ”krabbomber” utbrister Jonas Alvunger (th): ”Det tar väldigt mycket mot att tugga.” Elin Berg avslutar meningen: ”Samtidigt som det känns som att det redan är tuggat”.

Foto: THERESE JAHNSON

Elin Berg kontrollerar receptet så att allt blir precis som på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON

Recepten hittar gänget i gamla kokböcker eller i receptkortbackar.

Foto: THERESE JAHNSON

Som vickningsmat serveras det knäcketårta

Foto: THERESE JAHNSON

Kvällens huvudrätt a´a 70-talet är risrand med njurragu. Maten får inget högt betyg.

Foto: THERESE JAHNSON

Författarna bakom ”Den bruna maten” testar rätten ”krabbomber” som självklart toppas med rhode island-dressing.

Foto: THERESE JAHNSON

Maten bedöms.

Foto: THERESE JAHNSON

Författarna till Den bruna maten har rätt i att det inte var någon färgglad mat på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON
1/8

Maten är roligare än god. När panelen testar ”krabbomber” utbrister Jonas Alvunger (th): ”Det tar väldigt mycket mot att tugga.” Elin Berg avslutar meningen: ”Samtidigt som det känns som att det redan är tuggat”.

Foto: THERESE JAHNSON
2/8

Elin Berg kontrollerar receptet så att allt blir precis som på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON
3/8

Recepten hittar gänget i gamla kokböcker eller i receptkortbackar.

Foto: THERESE JAHNSON
4/8

Som vickningsmat serveras det knäcketårta

Foto: THERESE JAHNSON
5/8

Kvällens huvudrätt a´a 70-talet är risrand med njurragu. Maten får inget högt betyg.

Foto: THERESE JAHNSON
6/8

Författarna bakom ”Den bruna maten” testar rätten ”krabbomber” som självklart toppas med rhode island-dressing.

Foto: THERESE JAHNSON
7/8

Maten bedöms.

Foto: THERESE JAHNSON
8/8

Författarna till Den bruna maten har rätt i att det inte var någon färgglad mat på 70-talet.

Foto: THERESE JAHNSON

När Jonas Wigert för tre år sedan öppnade restaurang Bonbon i Vasastan visste han vad han ville ha. Stök, stoj, stim.

–Motsatsen till stärkta vita linnedukar, helt enkelt. Hos oss är det viktigare att man har roligt än att allt görs på rätt sätt, säger krögaren.

Han löste det genom att ha en meny om tjugotalet smårätter där alla kostar lika mycket och serveras kontinuerligt under kvällen.

–Det ska inte vara så allvarligt att gå ut, det kan vara en trevlig vardagsgrej. En tisdag vill man kanske bara lägga ett par hundralappar, men ändå äta gott. Problemet har varit att många som öppnar restaurang i Stockholm gör det med ambitionen att bli bäst i stan. Men nu börjar det faktiskt komma fler ställen som bara är trevliga att gå till, säger Jonas Wigert.

Kan det inte bli för kul?

–Nej. Jag har tröttnat på traditionella finkrogar och ännu mer på nästanfinkrogar. Då äter jag hellre på en riktig skitrestaurang. Ju roligare desto bättre, säger han.

Fun dining är ett begrepp som vuxit fram i kontrast till fine dining, och därmed oftast använt om ställen i den högre prisklassen. Men inställningen genomsyrar i allt högre grad hela Stockholms krogliv. Att Bistro Barbro, i Hornstull, lyfter fram Gröna hissen på drinklistan är ett kul exempel. Tvåstjärniga Frantzén/Lindebergs nu klassiska makaron med utseendet av en hamburgare lockar också till ett leende.

Annons
Annons

Oftast är det emellertid inte menyn utan interiör och inramning som krögarna spelar med för att lätta upp måltidsupplevelsen. Melker Andersson och Danyel Couet tilldelades tidigare i år White guides pris för långtida betydelsefull gastronomisk gärning. Enligt motiveringen belönades de: ”Inte minst för sina pionjärinsatser för modern fun dining i Sverige.” F12-gruppen arbetar konceptuellt. Grill, Köttbaren och Le Rouge har helt olika, men alla kul, inredning. Det spexigaste inslaget på koncernens menyer får nog däremot sägas vara försöket att ge den chanserade planksteken nytt liv och upprättelse på Villa Godthem.

Det är typiskt enligt Jonas Holmsgård, som arbetar med att utveckla restaurangkoncept på Göteborgsbaserade byrån Stylt trampoli. Många som kontaktar dem är helt klara över maten, men vill ha en ”stark, distinkt idé” att rama in måltiden med.

–Det finns så många restauranger som håller en hög nivå. Det räcker inte att servera en bra caesarsallad eller hamburgare för att sticka ut. Den viktigaste aspekten av designkoncept är att skapa upplevelser som är lätta att berätta vidare. I stället för att man bara ska minnas den där sjötungan och försöka beskriva den, säger Jonas Holmsgård.

När det gäller hemmaätande är behovet att lägga undan de stärkta linnedukarna mindre utbrett. Den övergripande trenden är snarare motsatt. Snabbt och lätt ratas till förmån för tidskrävande statusmatlagning: Konfiterade griskinder och chiligrytor som puttrar hela lördagen.

Sett i det skenet är trion bakom bloggen Den bruna maten en avart. I två års tid har Elin Berg, Petter Inedahl och Jonas Alvunger utsatt sig för vad som dväljs i receptkortsbackar och gulnade kokböcker från 1970-talet. Läsarna jublar. I höst blir Den bruna maten bok på Galago förlag.

Annons
Annons

–Det är en jackassgrej. Folk vill se oss göra oss illa, på säkert avstånd, säger Elin Berg.

Äckligast hittills var skinkägg i gelé. När vi besöker det tidsenligt (rödbrun linoleummatta, illröda skåpsluckor, orange-brun-gul bordsduk) inredda testköket i Kristineberg står än en gång gelé på menyn. Elin Berg stjälper upp ”krabbomber”, en ohelig allians av tomatpuré, gelatin, burkkrabba och keso på ett fat. De spräckliga klumparna toppas med rhode island-dressing.

–Det tar väldigt mycket mot att tugga, säger Jonas Alvunger.

–Samtidigt som det känns som att det redan är tuggat, avslutar Elin Berg meningen.

Inte heller huvudrätten, risrand med njurragu, faller dem i smaken. Den bruna maten är inte sprungen ur matlagningsintresse. Några vidare kockar kommer de aldrig att bli, konstaterar trion frankt. I grund och botten handlar det om att berätta en historia, den om Sverige under 1970-talet.

–Det första man slås av är bristen på kontakt med omvärlden. Till och med pizza och hamburgare var exotiskt, säger Petter Inedahl.

–Det fick gärna vara utländskt och lite spännande. Men inte FÖR annorlunda. Så vi har lagat svensk paella och svenska tacos, kryddade med kummin och serverade i tunnbröd, säger Jonas Alvunger.

–Kärnan är kontrasten mellan bilden på korten, vad de påstår –och hur det faktiskt blir. Det är ofta så sorglig mat. Hur skulle man reagera om man var hemma hos sin flick- eller pojkvän och fick det här?, säger Elin Berg över tallriken med njurragu.

–Ja. Det måste ha hänt hela tiden på 70-talet, säger Jonas Alvunger.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons