Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Laurus Helgonlegenden som blev en rysk bestseller

”Laurus”, Jevgenij Vodolazkins roman om en manlig hjältes yttre och inre resa i sökande efter det heliga ljuset, har hyllats i Ryssland. Andrea Lundgren är stundtals så tagen att hon vill gå i kloster.

Jevgenij Vodolazkin föddes i Kiev 1964 och är verksam som expert på forntidens ryska litteratur vid Pusjkinhuset i Sankt Petersburg.
Jevgenij Vodolazkin föddes i Kiev 1964 och är verksam som expert på forntidens ryska litteratur vid Pusjkinhuset i Sankt Petersburg. Foto: Ersatz

Laurus

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Ersatz förlag

Översättning: Karin Lidén.

Efter att ha fött barnet ligger modern på knä med pannan mot kyrkgolvet och ber i flera timmar för att han ska få leva. Platsen är norra Ryssland år 1440 och pesten härjar i landet. Snart ska den komma att ta både hennes och faderns liv. Men barnet, Arsenij, överlever. Det är början på ett långt och sällsamt liv. Den föräldralöse uppfostras av sin farfar som lär honom att läsa och skriva och dessutom allting om växternas läkande krafter. Det visar sig snart att pojken har magiska händer, och när farfadern dör måste Arsenij ta steget till självständighet och axla den gamles mantel i rollen som helare.

Det sagolika anslaget är ingen slump. Författaren Jevgenij Vodolazkin är verksam i Sankt Petersburg som medeltidshistoriker med fornrysk litteratur som specialitet, och har i sitt arbete med denna roman inspirerats av helgonlegender och rysk folktro. De besvär som folk kommer till Arsenij med får alla sin religiöst grundade moraliska förklaring. Syndiga tankar ger huvudvärk, och när den sjuke sedan börjar göra gott blir han också frisk (gärna med hjälp av lite handpåläggning).

När Arsenijs älskade Ustina och deras barn dör ger han sig halvkvävd av skuldkänslor ut i världen för att försöka försonas med sig själv och med Gud. En fascinerande detaljrikedom om allt från samtidens vidskeplighet till medicinalväxternas egenskaper mynnar ut i en episk odyssé som tar oss från en sibirisk liten by hela vägen ner till Palestina.

Annons
X

Den medeltida världen skildras på många sätt som gränslös, mycket i och med sin oöverblickbarhet. Främmande länder ryktas härbärgera märkliga människor med hundhuvuden och andra med fötter så stora att de kan användas som solskydd. Skiljelinjerna mellan skog och by, djur och människa, verkligt och inte, är vaga. Romanen är också på många sätt ett exempel på en klassisk hjältekurva. Under sitt liv ska Arsenij komma att leva under fyra olika namn, ett för varje fas i sin andliga utveckling: örthelaren, den helige dåren, pilgrimen och slutligen Laurus, munken. Hela Rysslands Läkare, den himmelske Gudens ljus på jorden eller varför inte ”den förunderlige undsättaren”?

Kärt barn får många namn. Och kär, eller älskad, ska han komma att bli under sin livstid, nästan i klass med Jesus. Men likt honom får Laurus ingen hjälp på slutet, utan måste även han förlåta människorna och klara sig själv när historien upprepar sig...

**På många vis **känns det typiskt att detta är en manlig historikers berättelse om en manlig hjältes yttre och inre resa i sökande efter det heliga ljuset (i likhet med sig själv?). Kvinnorna i berättelsen förpassas till den eviga marginalens två stereotyper: Modern eller Den goda (läs: hjälplösa) jungfrun.

Oväntat är dock att romanen för ett resonemang om tiden, vilket går att ana i undertiteln ”En ohistorisk roman”. Finns den ens? Rör den sig i en spiral snarare än i en rak linje? Historiska nedslag juxtapositioneras och via vännen Ambrogios framtidsvisioner vävs tid och rum samman. Vitsiga (?) anakronismer (som när snön smälter och Arsenij hittar plastflaskor bland fjolårslöven!) blandas med en berättare som glimtvis dyker upp från nutiden och kommenterar skeendet. Meningar och händelser staplas på varandra i lakonisk sagostil, inga krusiduller i övrigt varken gällande narrationen eller de filosofiska inslagen.

Detta är ett blivande helgons reningsvandring mot Gud. Fattigdom och lidande utsätter han sig för utan att tveka, ibland blir hans heliga präktighet närmast komisk. ”Alla barnen (munkarna) tyckte att det var jobbigt att hugga ved, utom...”. Men samtidigt är det många ljuvligt klassiska teman som samsas i denna roman: kärlek, sorg, tro och försoning. Hesses Siddhartha möter ryska djursagor och en skopa tvättäkta biblisk fromhet.

Laurus fyra olika liv bildar en mosaik som han själv upplever som splittrad, men som han mot slutet förstår är sammanlänkad via alla sina olika åldrars gemensamma strävan mot Gud. Med en sådan hjälte är det väl inte konstigt att romanen blev så hyllad i Ryssland, prisbelönad och omskriven, och texten talar dessutom många gånger direkt till en rysk läsare om landets storslagna historia, ”det ryska” eller om ryssarna själva.

De putslustiga inslagen sabbade den dock lite för mig, jag hade velat ha mer av det existentiella och mindre av det schematiska. Mer av de där ögonblicken då jag blev helt tagen, ville isolera mig och gå i kloster. Precis som Laurus. Ensamhet, kontemplation, askes.

Det är grejer det.

Annons

Jevgenij Vodolazkin föddes i Kiev 1964 och är verksam som expert på forntidens ryska litteratur vid Pusjkinhuset i Sankt Petersburg.

Foto: Ersatz Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X