Annons
X
Annons
X

”Attackerna hade kunnat förutses”

Vågen av brandattentat mot flyktingförläggningar hade kunnat förutses. För förr eller senare får ord handling, skriver Heléne Lööw, som känner igen mycket i dagens utveckling från 1990-talets Sverige.

(uppdaterad)
Bränder på flyktingboenden
[object Object]
Kånnaskolan i Småland skulle användas som evakueringsbostäder för flyktingar, men brändes ner för en dryg vecka sedan. Foto: Johan Nilsson/TT

Natt efter natt fortsätter bränderna riktade mot flyktingförläggningar. Vi vet ännu inte hur många av bränderna som verkligen är anlagda och i så fall av vem. Men ett bekant mönster från slutet av 1980- och början av 1990-talet börjar utkristallisera sig. Under mitten av 1980-talet förändrades flyktingmottagandet, förläggningar blev den dominerande modellen och den så kallade Hela Sverige-strategin, som innebär att samtliga av landets kommuner skulle ta emot flyktingar, infördes.

På sina håll möttes etablerandet av flyktingförläggningar av lokalt motstånd. Informationsmöten från det dåvarande invandrarverket och kommunen slutade ibland i tumult, lokala protestgrupper bildades, namninsamlingar mot förläggningarna drogs igång. Det uppstod även bråk och konflikter i lokalsamhället mellan flyktingarna och de boende. Förläggningarna började attackeras. Vi talar inte enbart om bränder, utan även om grupper av människor som samlades utanför, kastade sten, skrek glåpord och uppträdde hotfullt. På vissa ställen uppmanades flyktingarna att inte lämna förläggningen under kvällstid. Det kunde vara långt till närmaste polisstation och den som fanns på orten stängde ofta redan vid 15-tiden.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Under 1980-talet växte även motståndet mot byggandet av moskéer, och det utkämpades många lokala så kallade moskéstrider. Successivt tilltog de direkta attackerna mot förläggningarna, för att kulminera 1991–1992. Vågen sammanföll med attentaten av John Ausonius, Lasermannen. Vid den här tiden började också militanta vit makt-grupperingar dyka upp; de rånade banker, försökte bygga upp krigskassor och driva en ny revolutionär form av vit makt-aktivism – med vandaliseringar av judiska begravningsplatser, mord, och våld riktat mot hbtq-personer som fick utstå hot och trakasserier.

    Annons
    X

    Situationen tvingade till slut den dåvarande statsministern Carl Bildt att hålla ett tv-tal till nationen – en unik händelse i svensk historia. Det handlade dock inte om någon koordinerad röresle, utan flera parallella fenomen sammanföll i tid och kom att existera i en symbios med varandra. Det var alltså inte vit makt-grupperingar som brände ner förläggningar, utan det var med få undantag helt oorganiserade individer som inte tillhörde några organisationer.

    Hur bilden ser ut denna gång vet ingen. Den kan vara densamma, den kan ha förändrats. Om vi ser till dem som dömdes för attackerna under den förra omgången bränder, var den övervägande majoriteten män från lokalsamhället. De var inte särskilt marginaliserade, vilket var en vanlig stereotyp vid tiden då man gjorde sig en bild av unga, arga, marginaliserade och småkriminella män på glid. Nej, de hade arbete, utbildning och en stabil social förankring. Visserligen fanns det unga, arga och marginaliserade män bland de dömda, men de tillhörde en minoritet.

    I förhör hävdade de som sedan kom att dömas att de gjort det de gjort för att ”protestera mot den förda politiken”. De påstod att de bara omsatte vad alla redan pratade om i lokalsamhället, gjorde verklighet av allt tal om att ”något måste göras, förläggningen måste bort ” eller ”vi borde göra som de gör på andra håll” – det vill säga bränna ner förläggningen. Samma typ av retorik har sedan dess har flyttat ut på nätet och sprids nu med vindens hastighet från grupp till grupp. Nätet snabbar upp de processer vi såg under den förra vågen, skapar ekokammare av hejarop och bekräftelse, invaggar dess invånare i föreställningar om att de är delar av en växande ”motståndsrörelse”.

    De händelser vi ser i dag har flera likheter med de processer som började att skönjas under sista halvan av 1980-talet och som exploderade i offentligheten under början av 1990-talet. Då som nu var attackerna mest frekventa i Sverige, Tyskland och Nederländerna. Då som nu är det inte en våg, utan flera parallella som vi måste förmå att se samtidigt. Inget tyder exempelvis på att fattiga EU-medborgares utsatthet minskat, eller att hot och hat mot judar, romer, hbtq-personer eller muslimer på något sätt tappat fart. Mitt i allt detta ser vi en rasistisk lone wolf-terrorist med siktet inställt på att mörda barn. Alla dessa vågor och enskilda händelser är delar av samma process.

    Gärningspersonerna och motiven må skifta, men de bildar var och en för sig en del av den totala bilden. Och det är den vi måste se.
    Givetvis finns då som nu motkrafter – det får vi inte glömma. Det finns också skillnader. Den kommunikativa revolutionens ankomst är en sådan. En annan är att vi inte än så länge ser protester i form av demonstrationer, aktioner utanför förläggningar. Det tycks också finnas ett mönster i att attacker riktas mot förläggningar innan flyktingarnas ankomst, vars syfte synes vara att förhindra etablerandet av förläggningar eller att få kommuner att backa på tidigare beslut att ta emot flyktingar.

    Det finns även en annan slående likhet: då som nu talar många i debatten om ett ”uppvaknande”, då som nu säger sig många inte känna igen Sverige – och säger att detta inte är ”deras Sverige”.

    Men faktum är att det är vårt Sverige, då som nu. Vi utgör inte det historiska undantaget. Den vanliga paniken på politisk och myndighetsnivå utbryter – men detta kunde förutses, inte i detalj, inte i omfång, men att risken förelåg kunde ha förutsetts – för förr eller senare får ord handling, taktiker omsätts i ohygglig verklighet, händelser triggar i gång andra, manar dem till handling. Många vaknar åter upp och säger att det här är inte vårt Sverige, de känner inte igen vårt Sverige – men det är vårt Sverige – vi har sett allt detta förr. Vi är inget historiskt undantag

    Heléne Lööw

    Annons
    Annons
    X

    Kånnaskolan i Småland skulle användas som evakueringsbostäder för flyktingar, men brändes ner för en dryg vecka sedan.

    Foto: Johan Nilsson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X