Helen A Johansson berättar om loppet - Vincennes söndagen den 29 januari 1995

Under strecket
Publicerad
Annons

Att jag var den första tjejen som skulle köra Prix d”Amerique tänkte jag inte på. På lördagen åkte vi med bil och kollade startvolten. Den är helt annorlunda mot vad vi är vana vid i Sverige.
När vi värmde inför loppet var det våldsam uppståndelse kring oss, första kvinnan, ja. Underlaget var fantastiskt. Det kändes som om Ina dansade fram. Naturligtvis var jag nervös, men framför allt koncentrerad. Vad som än hände skulle jag göra mitt absolut bästa. Ingen skulle kunna säga efteråt att jag hade spolierat Inas chanser.
Jag var oroad för starten, men kom iväg hyggligt. Såg franska favoriten Vourasi och tänkte: dit! Den ryggen var guld värd. Publiken sållade jag bort. Efteråt kunde jag inte komma ihåg någonting av när vi passerade huvudläktaren första gången inför 40 000 vrålande åskådare.
Däremot minns jag upploppet. Det var bara att gå ut ett spår, strax före mål gick vi förbi Vourasi. Och det blev tyst, först. Det var jobbigt för fransmännen. Stryk av en kvinna. Men jag hörde att det var många
franska kvinnor som hade stått på borden och jublat.
När jag passerade mållinjen visste jag att vi hade vunnit. Men jag vågade inte riktigt ta åt mig det förrän de andra kuskarna gratulerade. De franska var artiga.
Jag kände en enorm tillfredsställelse, vi hade gjort vårt bästa. Och det räckte. Den där stora glädjen kom först senare.

Annons
Annons
Annons