Annons

”Hela ledningen i Liberalerna bör avgå”

Att Jan Björklund lämnar partiledarposten ger vårt parti chansen att diskutera frågan om vilket parti Liberalerna ska vara. Men ett parti är inte enbart sin partiledare. Även övriga medlemmar av partiets ledning bör ställa sina platser till förfogande, skriver Torkild Strandberg (L) med flera.

Publicerad
Ett parti är inte enbart sin partiledare. I partiledningen finns ett kollektivt ansvar för de senaste årens misslyckanden, skriver Torkild Strandberg med flera.
Ett parti är inte enbart sin partiledare. I partiledningen finns ett kollektivt ansvar för de senaste årens misslyckanden, skriver Torkild Strandberg med flera. Foto: Stefan Jerrevång/Aftonbladet/TT

DEBATT | LIBERALERNAS FRAMTID

Liberalerna som politiskt parti är i det närmaste utraderade. Valet till Europaparlamentet blev en katastrof. 4,1 procent är inte bara det lägsta resultat som någonsin uppmätts i ett nationellt val för Liberalerna, det innebär också att partiet inte längre existerar som politisk kraft utanför storstadsregionerna. 

Detta är det senaste, och sämsta, valresultatet i en serie av förlust- och tillbakagångsval.

Enligt den preliminära röstsammanräkningen fick partiet under 4 procent i alla län, utom fyra – Skåne, Stockholm, Uppsala och Västra Götaland. I många fall handlar det om valresultat närmare 2 än 4 procent. 

Annons

I landets kommuner ser det lika illa ut. Efter valet 2014 saknade vårt parti representation i 29 kommuner. Efter förra höstens val hade antalet stigit till 59. Om man översätter söndagens EU-val till ett kommunalval blir valnederlaget övertydligt: I 187 av landets 290 kommuner når inte Liberalerna 3 procent och löper därmed en omedelbar risk att inte få någon representation i fullmäktige.

Europaparlamentsval utmärks av att det är de mest engagerade väljarna som röstar – man skulle kunna beskriva det som Liberalernas kärnväljare. Därför är det inte osannolikt att ett högre valdeltagande i söndags skulle ha resulterat i att Liberalerna förlorade sin representation i Europaparlamentsvalet. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det var soffan som räddade det liberala mandatet.

Detta understryker att Liberalerna befinner sig i en extremt utsatt situation. Vi kan varken ta riksdagsmandat eller platser i kommun- och regionfullmäktige för givna.

Vårt usla valresultat kan inte, som en del partivänner försökt sig på, bortförklaras med att det skulle blåsa EU-kritiska vindar. Tvärtom utspelade sig Europaparlamentsvalet mot bakgrund av ett rekordhögt folkligt stöd för det svenska EU-medlemskapet. Något som även fått tidigare EU-motståndare på politikens båda ytterkanter att börja överge sina krav på svenskt utträde.

Vi noterar även att liberala partier nådde betydande valframgångar i andra EU-länder. Det gör det svårt att härleda vårt partis genomklappning till att det skulle vara inopportunt att föra fram liberala budskap. Båda våra danska liberala systerpartier, Venstre och Radikale Venstre, vann stora framgångar i EU-valet. Venstre blev största parti i det danska Europavalet och fördubblade sina mandat. Radikale Venstre gick fram 3,6 procentenheter till över 10 procent och fördubblade därmed även de sina mandat. 

Detta är tydliga indikationer på att ett parti med Liberalernas Europapolitik borde kunna nå betydligt högre valresultat.

Resultatet i valet till Europaparlamentet får heller inte ses som ett enskilt misslyckande, som vårt parti med enkelhet kan resa sig från. Tvärtom avspeglar det en kräftgång som pågått under lång tid, och som inneburit att Liberalerna successivt förlorat både väljarstöd, inflytande och organisatorisk styrka.

Samtidigt som Centerpartiet i många väljares ögon tagit över rollen som det liberala alternativet i svensk politik har Liberalerna, åtminstone tillfälligt, förlorat mycket av sin attraktionskraft för den stora grupp väljare som på valdagen väljer mellan en liberal och en moderat valsedel. Sammantaget är det en för Liberalerna ytterst bekymmersam utveckling.

Vi står nu inför ett partiledarval. Att Jan Björklund lämnar partiledarposten ger vårt parti chansen att seriöst och systematiskt diskutera frågan om vilket parti Liberalerna ska vara. Tre saker behöver lyftas:

1. Ett parti är inte enbart sin partiledare. I partiledningen finns ett kollektivt ansvar för de senaste årens misslyckanden. Därför är det önskvärt, och självklart, att även övriga medlemmar av partiets ledning ställer sina platser till förfogande i samband med partiledarvalet.

2. Den partiledare Liberalerna väljer måste ha ett tydligt mandat att kunna ompröva tidigare vägval och får inte vara bakbunden av lojaliteter vare sig med tidigare ledning eller beslut som riskerar att leda till att Liberalerna utplånas som politisk kraft.

3. Det politiska sakinnehållet behöver granskas och omprövas. Mer av samma är inte vägen framåt. Nästa partiledare behöver med en tydlig hand peka ut en färdriktning för Liberalerna och erbjuda en politik som faktiskt svarar på de ofriheter som många människor i Sverige upplever i sin vardag.

Liberalernas överlevnad som politisk kraft står nu på spel. Det här valet lyckades vi med nöd och näppe ta oss förbi spärren. Men det var med minsta möjliga marginal. Tar vi inte partiledarvalet som tillfälle till verklig förändring och utveckling är risken stor att vi inte har samma tur nästa gång.

Torkild Strandberg (L)
Landskrona, ordförande Liberalerna Skåne
Louise Eklund (L)
Malmö, första vice ordförande Liberalerna Skåne
Inger Tolsved Rosenkvist (L)
Lund, andra vice ordförande Liberalerna Skåne

Torkild Strandberg, Louise Eklund och Inger Tolsved Rosenkvist.
Torkild Strandberg, Louise Eklund och Inger Tolsved Rosenkvist. Foto: Pressbilder
Annons
Annons

Ett parti är inte enbart sin partiledare. I partiledningen finns ett kollektivt ansvar för de senaste årens misslyckanden, skriver Torkild Strandberg med flera.

Foto: Stefan Jerrevång/Aftonbladet/TT Bild 1 av 2

Torkild Strandberg, Louise Eklund och Inger Tolsved Rosenkvist.

Foto: Pressbilder Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons