X
Annons
X

Mats Gellerfelt: Heja Djuuurgååååårn!

Läs mer om Streckare från 100 år

Störst av allt är kärleken! I dag fyller Djurgårdens Idrottsförening hundra år – en förening som med sina många sektioner och stora framgångar givetvis tillhör giganterna inom svensk idrott. Det rikt illustrerade praktverket "Djurgårdens IF hundra år", utgivet lagom till jubileet, recenseras här av en hängiven supporter.

Mats Gellerfelt (1952–2016).
Mats Gellerfelt (1952–2016). Foto: IBL

Ibland, när jag sluter ögonen och minns, är jag tio år igen. Jag ser elva fotbollsspelare i blårandiga tröjor springa ut på Råsundastadions gröna matta en ljummen kväll i maj 1959 inför över fyrtiotusen åskådare; jag ser ishockeyspelare i blå-gul-röda dräkter skrinna ut på ett taklöst "Josse" en vinterkväll 1962 inför 17 000 frusna fantaster; de vant- och handskdämpade applåderna sänder ett egendomligt muller mot den svarta decemberhimlen.

Varför älskar man sitt lag, sin klubb? I mitt fall Djurgårdens IF, vars hjältar så lätt materialiseras på insidan av mina ögon. Oftast är det väl slumpen, eller påverkan från fader eller kamrater, bostadsorten, kvarteret, staden. "Man föds till djurgårdare", sade Roland Stoltz nyligen i ABC-nytt. Det är väl en sanning med modifikation. Men en sak är säker – när man väl blivit drabbad älskar man sitt lag med en allomfattande lidelse. Så är det för miljoner människor runt om i världen. Många intellektuella fnyser åt denna lidelse. Opium för folket! Sport! Elva grabbar som försöker sparka in en boll inom en träram! Dock – hur många kultursidesfnysningar de än presterar lär de aldrig lyckas övertyga miljonerna av anhängare som följer sina idoler med hett engagemang.

Ty idrottens – och främst då kampidrottens, d.v.s. fotbollens och på kallare breddgrader även ishockeyns – kritiker förbiser oftast en sak: att uppslutningen kring ett speciellt lag handlar om en djup gemenskap, om kärlek. "You never walk alone" står det träffande ovanför entrén till Liverpools hemmaarena Anfield Road. Tro mig; jag har själv varit med sedan barnsben då min bror Lasse började släpa med mig på Djurgårdens matcher. Den känsla av kärlek och gemenskap som funnits bland trosfränderna på läktaren har aldrig försvunnit utan tvärtom cementerats. Än i dag sväller mitt hjärta när grabbarna springer ut på mattan eller skrinnar ut på isen – och så är det naturligtvis för alla andra riktiga supportrar. Än i dag har jag nära till tårarna om Djurgården förlorat. Eller vunnit.

Annons
X

Tyvärr har det i vår yttersta tid också blivit en fråga om hat. Samhällets sociala problem och såväl fysiska som mentala våld har flyttat in på arenorna. De excesser som numera förekommer i samband med fotbolls- och ishockeymatcher var otänkbara i min barndom. Då fick jag drygt fem kronor av brorsan och så bar det i väg till Råsunda som var en fullständigt trygg plats, dit föräldrar lugnt kunde skicka sina barn (5:50 räckte till inträde på ståplats, matchprogram, en Ako-Chok samt resa tur och retur).

På lång sikt (kanske inte alltför lång) kan denna brutalisering, denna kanalisering av samhälleliga aggressioner bli de stora lag- och arenasporternas död. För mig är denna brutalisering svårbegriplig. Visst "avskyr" jag AIK, fast mest av princip, för att det hör till den vänskapliga rivaliteten anhängare emellan. Samtidigt har ju sporterna själva blivit speglar av samhällets brutalisering. Den råhet och den brist på känsla för fair play som demonstrerades t.ex. under senaste fotbolls-VM är knappast något gott föredöme för världens ungdom.

Bort det, för ögonblicket. Ty störst av allt är kärleken! I dag fyller Djurgårdens Idrottsförening hundra år – en förening som med sina många sektioner och deras stora framgångar givetvis tillhör giganterna inom svensk idrott. Föreningen utger lagom till hundraårsjubileet ett rikt illustrerat praktverk, Djurgårdens IF hundra år (Sellin & Partner, huvudredaktörer Bo Rehnberg och Mats Wickman) som dessutom ingår i ett paket med en ljudkassett och en videodito.

Man har lyckats samla ett nästan osannolikt antal skribenter från olika fält, däribland många av de bästa från litteraturen och givetvis från sportjournalistiken: Per-Gunnar Evander, Ernst Brunner, Björn Ranelid, Niklas Rådström, Lennart Hyland, Bengt Grive, Lars-Gunnar Björklund, Janne Bengtsson, Gunder Andersson, Tommy Engstrand och många, många andra.

Denna underbara bok vänder sig naturligtvis främst till oss troende fundamentalister; men alla som är intresserade av idrottens historia, utveckling och moderna problematik har också mycket att hämta – jag tror att t.o.m. en och annan representant för den besynnerliga klubben i Solna kan finna en hel del av intresse. Ty detta är inte bara en hyllningsskrift; på många ställen finns en ärlig kritik av hur föreningen stundtals skötts, och av hur främst fotboll och ishockey förändrats i negativ riktning.

I första hand är detta självfallet en minnenas skattkammare, som när jag kommit till sidan 163 redan kostat mig en förpackning pappersnäsdukar. Här bedrivs en sannskyldig spaning efter den tid som flytt. Det är dessutom myternas bok, ty som alltid när det gäller minnen (och inte minst i idrottssammanhang) förväxlar man så lätt det som verkligen skedde med det som man tror skedde. Jag bläddrar på måfå och läser om DIF:s final mot Västra Frölunda 1962, på den tiden då "Hovet" saknade tak och varmkorven langades uppåt från gången som omgav rinken. Frölunda ledde med 4-3; DIF behövde oavgjort för att vinna slutspelsserien. Det var väl en tolv minuter kvar. Jag har ett minne av att läktaren gungade i ett "åk upp Tumba, åk upp" och att han verkligen gjorde det, med start bakom egen kasse. Men de som jag konsulterat i denna viktiga fråga hävdar att det aldrig gick till så och de minns ej heller åskådarnas unisona uppmaning. Mål gjorde han i alla fall, Tumba, och guldet var klart.

Denna artikel publicerades i SvD den 12 mars 1991. Foto: SvD:s arkiv

Minnen, minnen; min tröstlösa sorg på Idrottsparken i Norrköping 1960 när DIF åker ur; glädjen när Sump-Hugo på straff ger DIF guldet 1964 och Knivsta som kommer fram till mig och kompisarna Kjelle och Göran när vi hyllat honom i en talkör och han säger "tack ska ni ha grabbar". Svenne Lindmans frispark mot Norrköping i finalen 1966; alla hockeygulden; Rolles piruetter och Lasse Björns tyngd; Tumbas soloraider och Palmkvists envishet; elegans, tyngd, framåtanda; järnkaminer och tunna eleganter i skön förening. Stor glädje, ibland bitter sorg. Som livet självt.

Gyllene minnen alltså. Emellertid, som redan antytts väcker denna minnesskrift också frågor om idrottens utveckling från folkrörelse till sponsrade företag. Arne Arvidsson undrar via Ulf Elfving om grabbarna har det lika roligt som grabbarna hade det förr, då allt var mer avspänt och inte så allvarstyngt? Det kan man fråga sig – ty det är ju också så att publiken inte längre har det så roligt. Profiler och spelglädje försvinner. I Lennart Ekdals porträtt av min gamle idol Lill-Stöveln Öberg tangeras problematiken: "Att ha ishockeyn som yrke begränsar personligheten. En affärsmässig syn på elitidrott tenderar att utplåna särdrag och krympa spelutrymmet för profilerna", skriver Ekdal. Lill-Stöveln säger sig inte längre ha någon kontakt med hockeyn och utnyttjar inte ens sitt gratiskort: "Att ta sig in på Globen är ju rena företaget, krävs tamejtusan limousin." Det är ett mycket träffande uttalande.

Ty den uppblåsta rikemanskulan Globen kan stå som en symbol för idrottens utveckling. Här sitter, i denna madrasserade mardröm, loja yuppier och halvsover medan ett fåtal riktiga fans försöker elda stämningen. För den som är VIP går det sedan an att supa i pausen. Vad säger de gamla folkrörelseledarna om det? Också Djurgården har drabbats av detta. För inte så länge sedan var föreningen nära konkurs – inte minst efter märkliga inköp av smått galna tränare och av halvgamla, halvmotiverade spelare som tog chansen till den sista hackan. Både inom fotbollen och inom hockeyn försvann under var sin epok ett rikt kapital av erfarenhet, tradition och vettig ledarkader. Idrotten befinner sig förvisso i en svår situation orsakad av pengarullningen, av de allt mer gigantiska kostnaderna.

Det ledde till att inte minst DIF under 70- och 80-talen sökte sig mer och mer till näringslivet och dess direktörer för att få ekonomiskt stöd. Inget ont om dem – Hans Cavalli-Björkman t.ex. är en utomordentlig idrottsledare. Men alltför många kunde inte skilja på en puck och en boll utan tog plats i styrelser o. dyl. för statusens skull. DIF hade onekligen minst ett par direktörer med ett något kontroversiellt rykte vid rodret. I dag har man lyckligtvis lärt av misstagen och rekryterar spelare och ledare som är både hungriga, ambitiösa och hängivna – och som oftast har en viktig anknytning till Stockholmsregionen.

Behovet av pengar hotar idrottens själ. Visst måste man söka finansiärer; ändå går väl detta ständiga VIP-ande och fjäskande för penningens folk (ett fjäskande som inte minst påtalats av denna tidnings sportchef Sune Sylvén) litet för långt? Ibland mår man direkt illa – som när fulla rödslipsar buar ut landets prisutdelande statsminister under Stockholm Open (vad får de lära sig hemma i överklassen nu för tiden?) Eller jämför stämningen på gamla Hovet, där det var klack och glädje, med den i Globen. Det tyder knappast på brinnande idealitet att man inte kan stödja en idrottsklubb utan att kräva glasveranda, VIP-kort, Dry Martini, säsongbiljetter etc. etc. Gamla tiders ledare varken fick eller krävde någon ersättning – och det är de som skapat folkrörelsen svensk idrott.

Nu har ekonomiska realiteter tvingat DIF att bli bolag; varje sektion är självständig under en paraplyorganisation. Måtte det inte nu få heta Djurgården Hockey också på tröjorna. Ty det kan gå DIF som det gick Skellefteå AIK: när man bytte till "Skellefteå Hockey" försvann en del av lagets själ och sedan har det burit utför. Trots allt är folkrörelseanknytningen, idealiteten, entusiasterna, svensk idrotts själ och drivkraft.

Dock, låt oss inte vara dystra denna jubileumsdag! Låt oss i stället minnas och sända tacksamhetens tankar till dem som givit oss så många glädjestunder. Själv är jag fortfarande tio år och står i den värmande gemenskapen på "Josses" månskensarena. Åk upp Tumba, åk upp, ropar jag. Och det gör han naturligtvis, och tioåringens Djurgårdslycka kan inte beskrivas. Eller överträffas.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Mats Gellerfelt (1952–2016).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 12 mars 1991.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X