Annons
Recension

Briefe aus dem Krieg 1939-1945Heinrich Bölls förlorade år

Under strecket
Publicerad

Författaren Heinrich Böll (1917-1985) var soldat under hela andra världskriget. Han inkallades i slutet av augusti 1939 - efter att redan ha gjort ett halvt års så kallad arbetstjänst - och upplevde Tysklands villkorslösa kapitulation den 7 maj 1945 i ett franskt fångläger. Nu, mer än femtio år senare, kan vi läsa hans brev hem och till fästmön och hustrun Annemarie i Briefe aus dem Krieg 1939-1945. Det rör sig om 878 brev, kritiskt kommenterade och försedda med ett utförligt efterord av James H Reid. Annemarie Böll har skrivit inledningen men inga av hennes eller föräldrarnas respektive syskonens brev finns återgivna. Däremot några fotografier från tiden.
Som dokumentation från andra världskriget har en så stor brevsamling ett unikt värde i sig, oavsett avsändare.
Men här stiger alltså den författare, som blev det sargade efterkrigs-Tysklands främsta skildrare och Adenauerepokens störste kritiker fram som ung man och enkel soldat bakom de stridande linjerna - fortfarande fullkomligt okänd.

När inkallelsen till Wehrmacht kom var det avbrutna studier i litteratur och filosofi vid universitetet i Köln som gällde. Kriget kostade Böll åren mellan 22 och 28, huvudsakligen på arméförläggningar i Rhenlandet men även utomlands i Flandern, Frankrike, Rumänien och Ryssland. Till fronten kom han, vilket förvånar, endast under tre av dessa veckor, fast det framhålls i kommentaren att Böll i efterhand uppförstorat sin medverkan i ställningskriget på Krim och annat som gjort starkt intryck. Kasernlivet, under mer eller mindre vidriga omständigheter, blev hans öde. Som infanterist, senare korpral och gruppledare, underkastade han sig dess eviga monotoni, stannade bland mannarna och längtade bort. Ett tag försökte han lära sig ryska.
Den melankoli som präglar Heinrich Bölls litterära verk också när han vänder den satiriska sidan till, grundas tveklöst nu.
Mycket handlar det om att tacka för paket och påminna om givna löften. Redan i dessa rapporter skönjs Bölls rena och avskalade Hemingwaytyska, detta gung mellan saklighet och innerlighet som senare blev hans stil. I jämförelse med de tidiga berättelsernas målande prosa är breven ändå märkligt doftlösa. Det har med avsändarens ungdom och genren att göra men självklart också med censuren, den yttre och inre. Vad fick man skriva? Den fromme och samvetsömme katoliken Böll rör sig smidigt och känslosamt i de ämneskretsar som situationen medger. Det blir skildringar av strapatser, landskap och tankar. Tonen är kärleksfull och otåligt klagande. Till de få glädjeämnena hör cigaretterna och lusten för ett stilla glas på krogen eller en fåtölj i biosalongernas mörker.
Fram träder en soldat bland andra men inte vilken som helst. Överallt lyser förbehållen fram. Mest tycks Böll ha lidit av den verbala torftigheten på logementen, de upprepade skämten, skitpratet, beredskapen att utlämna sina närmaste där hemma för att få lite uppmärksamhet.
Värst var ”underofficerskulten”. Dessemellan hård exercis, långa marscher och vakter, ett evigt städande och potatisskalande. Och väntan. ”Vi väntar alltid på något, på förflyttning, insats, på att ett rykte skall besannas eller dementeras, och om vi inte väntar på något av allt detta så väntar vi på att bli släppta, alltid, och för gott.”

Annons
Annons
Annons