Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Heimerson: Socialisterna uträknade i franska valet

Säkerhetsrådet

Emmanuel Macron är den franska presidentvalrörelsens joker, en oberoende miljonär med rockstjärnestatus, skriver Staffan Heimerson på plats för SvD.

Emmanuel Macron, tidigare ekonomiminister, utmanar partiernas kandidater i det franska presidentvalet.

Emmanuel Macron, tidigare ekonomiminister, utmanar partiernas kandidater i det franska presidentvalet. Foto: Thibault Camus / TT

PARIS. Till slaktbänken.

Det är verkligheten, när de franska socialisterna nästa söndag (22/1) utkämpar första ronden i sitt primärval för att vaska fram sin kandidat till presidentvalet tre månader senare.

Kandidaten blir sannolikt den 54-årige Manuel Valls, en invandrare från Katalonien. För någon månad sedan sade han upp sig som premiärminister i president Hollandes regering för att kunna kampanja på heltid.

Annons
X

Men förtroendet och intresset för socialistpartiet är lägre än någonsin sedan det bildades 1969. Om presidenten själv säger 78 procent att de fullständigt saknar förtroende för honom. Det har fått Hollande att bestämma sig för att inte ställa upp till omval.

Möjligheten att Valls ska kunna baxa sig in på en av de två främsta platserna i presidentvalet är minimal och då är han utslagen; bara ettan och tvåan går till finalen den 7 maj.

Valls, en kortvuxen fighter, får det svårt, ty han står för franska vänsterkretsars mest förhatliga ord, marknadsliberal, och är i invandrings- och identitetsfrågor en hök.

Fem män och en kvinna tävlar mot honom för att bli kandidat för den valallians i vilken socialisterna bara är ett parti av flera. Kvinnan är den 39-åriga Sylvia Pinel, ledare för vänsterpartiet PDG. Valls leder för ögonblicket inte den interna kampen; det gör Arnaud Montebourg, industriministern.

Den femte republiken, instiftad 1958 av general Charles de Gaulle har under sina 58 år bara haft sju presidenter: de Gaulle själv, Pompidou, Giscard d’Estaing, Mitterrand, Chirac, Sarkozy och Hollande. Fem har varit konservativa (gaullister) och bara två socialister. Ändå betraktas socialistpartiet som en grundpelare i franskt samhällsliv. Dock sjunker antalet fackligt anslutna och är nere i åtta procent av de franska arbetarna.

Efter fem år av den anemiske Hollandes styre bestraffar väljarna partiet med att socialisterna kanske inte ens får en tredjeplats. Partiets vassaste namn, den tidigare presidentkandidaten Ségolène Royal till exempel, och Paris handlingskraftiga borgmästare Anne Hidalgo har inte velat kandidera. De skyddar sina namn och låter Valls eller Montebourg bli offerlamm.

Många analyser utgår nu från prognosen att fransk socialism aldrig kommer igen. 2012 gjorde Hollande en rivstart, besegrade den brutale Sarkozy och införde populistiskt 75-procentiga skatter för de besuttna.

Men sedan gick allt i stå. Bisarra kvinnohistorier och nattliga mopedfärder sargade hans rykte. Han hade också tvånget på sig att ingripa i krig i Frankrikes forna kolonier, och tre svåra terrorattacker signerade IS fick honom att införa undantagstillstånd. Han har blivit den mest impopuläre presidenten i modern tid.

Fransmännen lever generellt goda liv. De arbetar effektivt under sin 35 timmars arbetsvecka. Antalet strejker är inte anmärkningsvärt högt. De har världens bästa sjukvård. Dess mest namnkunniga företag Airbus visar goda siffror.

Men Frankrikes statsskuld är gigantisk och Hollande har tvingats till nedskärningar i välfärdssystemet och skattesänkningar för företag. Det är precis den politik som socialistpartiets kärnväljare inte uppskattar. Det har föst många av dem i armarna på Marine Le Pens nationella front.

Hon förmodas vinna presidentvalets första omgång. Sedan ska programenligt republikanen, den konservative François Fillon, samla alla ”anständiga” människors röster och vinna finalen. Så skedde 2002 då Le Pens pappa, den fascistiske Jean-Marie Le Pen, kom tvåa före socialisternas Lionel Jospin. I finalen slöt vänstern upp kring den konservative Jacques Chirac.

Le Pen leder nu opinionsmätningarna och gör av taktiska skäl inte mycket väsen kring sig. Hennes program - skrota euron, träd ut ur EU och visa hårdare tag mot muslimska invandrare - vinner anklang i breda lager. I första omgången får hon enligt mätningar 26 procent, Fillon 24 procent och Valls 13.

Valrörelsens mest intressanta namn är Hollandes förre ekonomiminister, den 39-årige Emmanuel Macron. Denne som chockartat lämnat regeringen och ställer upp som oberoende utan partistöd, knappar stadigt in på Le Pens och Fillons försprång. Han är valrörelsens joker och lockar sympatisörer från alla sina tre huvudmotståndare, republikanerna, socialisterna och Front National. Håller tendensen i sig förpassar han socialisternas kandidat till en generande fjärdeplats.

Det väcker spekulationer om Macron också kan slå ut Fillon eller Le Pen och ta sig till finalen. Alla är nyfikna på honom. Franska valmöten lockar med svårighet 2 000 – 3 000 i publik och då mest partigängare. Macron har en rockstjärnefaktor som gör att till hans idrottshallar söker sig ofta 14 000 personer.

Hans bakgrund är färgstark. Född i gedigen övre medelklass, välutbildad, medlem i socialistpartiet 2006 i bara tre år, sedan oberoende statstjänare i ekonomidepartementet och - intressantare - investmentbankir i Rothschild & Cie Banque. Där genomförde han sammanslagningen av Nestlé och Pfizer, vilket gjorde honom till mångmiljonär.

Macron kallar sin nya rörelse En marche! (Framåt!). Han säger sig ha en förvandlingsplan som ska göra landet mera modernt i inställningen till företagsamhet.

Jag har genom åren följt flera franska presidentval. Inget har varit mera spännande än årets.

STAFFAN HEIMERSON är världsreporter och har skrivit många böcker. Kattvän, bor i Frankrike. Debuterade i SvD hösten 2016.

Annons

Emmanuel Macron, tidigare ekonomiminister, utmanar partiernas kandidater i det franska presidentvalet.

Foto: Thibault Camus / TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X