Annons

Ivar Anderson:Heidenstam och Svenska Dagbladet

Heidenstams insatser för det nya Svenska Dagbladets tillkomst 1897 var betydande, men hans medarbetarskap blev sporadiskt och hans förhållande till journalistiken kan knappast betecknas som harmoniskt. Fil dr Ivar Anderson skildrar i denna artikel skaldens relationer till Svenska Dagbladet.

Under strecket
Publicerad

Verner von Heidenstam (1859–1940), porträtterad av Sigge Bergström.

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades ursprungligen den 19 maj 1959.

Bild 2 av 2

Verner von Heidenstam (1859–1940), porträtterad av Sigge Bergström.

Bild 1 av 1
Verner von Heidenstam (1859–1940), porträtterad av Sigge Bergström.
Verner von Heidenstam (1859–1940), porträtterad av Sigge Bergström.

Dagspressens roll i det moderna samhället var ett problem som ofta sysselsatte Verner von Heidenstam. Hans intresse för tidningspressen gällde ej blott dess betydelse för litteraturen i synnerhet och kultursträvanden i allmänhet, utan också pressens politiska uppgifter. Det drev honom att 1897 medverka till den nydaning av Svenska Dagbladet som skedde i och med att den 1884 startade tidningen förvärvades av ett konsortium med Ernest Thiel som ekonomiskt ankare och Heidenstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg och Helmer Key som de bärande namnen.

Idén om en ny tidning hade vaknat hos Heidenstam några år tidigare. Med avsmak hade han efter sin återkomst till hemlandet iakttagit den svenska pressens småaktiga gräl om unionspolitik och tullar, han hade förargats över det snåla utrymme som i dagstidningarna tillmättes kulturfrågorna och harmats över det dominerande inflytande som inom litteraturkritiken utövades av Carl David af Wirsén. Under sin långa utlandsvistelse hade han haft tillfälle att jämföra den svenska pressens ambitioner och resurser på detta område med de kontinentala tidningarnas.

Annons
Annons

Vid mitten av 1890-talet stod Verner von Heidenstam på höjden av sin skaparkraft. Det första skedet av hans författarskap var fullbordat. Livsglädjens förkunnare hade emellertid flera pilar på sin båge, och Hans Alienus' skald tänkte inte stanna ”drömsjukt tigande” i betraktelser över konsten och skönheten. Det var nu det nationella blev levande för Heidenstam. I Dikter (1895) mötte läsaren för första gången de nationella anslag och det moraliska patos, som förbryllade många och gjorde att denna märkliga diktsamling fick ett övervägande kyligt mottagande. I den intressanta essayen i Ord och Bild (1890) om Svenskarnas kynne, i vilken han också fastslog att tidningarna inte gåvo uttryck för de bildades verkliga meningar och att Stockholm saknade ett ”intelligensblad”, skisserade Heidenstam ett program för en nyväckt nationalism, som skulle bryta ned gamla fronter och partidogmer. Han hade närmat sig samtidens och den egna nationens problem.

Känslan av att vara den unga generationens ledande litterära gestalt sporrade hans ärelystnad. Han drömde ett slag om att bli sitt folks andliga hövding, att få fästa sitt namn vid en stor nationell insats. Dikten räckte inte till att uttrycka vad han i vissa ögonblick kände och ville säga. Ingen av Stockholms dagliga tidningar kunde i sin dåvarande form tänkas som plattform för hans förkunnelse. Han saknade hos dem alla den fria rösten, den generösa inställningen till idédebatten och, framför allt, den djupare förståelsen för det nationella kulturarvet och uppgiften att förmedla detta till de folkskikt som nu på industrialiseringens grund skulle bygga det nya samhället. Han behövde ett eget språkrör i pressen.

Annons
Annons

Till dessa ideella motiv kom även personliga. Heidenstam kände sig icke tillräckligt uppskattad av pressens recensenter; det mottagande som
Dikter fått hade tydligt visat deras brist på förståelse och insikt. Samma erfarenhet hade flera av hans vänner i det kotteri av författare och konstnärer som samlats kring Heidenstam. När han här utvecklade sina planer på en ny tidning blev stämningen entusiastisk. Tanken på ett eget organ, en tidning där man fick skriva vad man ville och hur mycket man ville syntes utomordentligt tilltalande, och inte mindre lockande var utsikten att få en tidning som generöst gav plats åt ”litterära nyheter”. Otåligheten var stor att se tidningsplanerna realiserade. Heidenstam gjorde sina sonderingar och kunde hösten 1896 meddela att 200 000 à 300 000 kr. utlovats för att starta en ny tidning eller förvärva en redan befintlig; man tänkte närmast på Aftonbladet.

Det blev emellertid ej denna tidning utan Svenska Dagbladet som genom Ernest Thiel ställdes till förfogande för att realisera den Heidenstamska planen, vid vars praktiska utformning andra med tidningsproblemen mera förtrogna medverkat. Heidenstam behövde inte mycket ta del i dessa bestyr, men han gav Helmer Key råd för programartikelns utformning och följde med vaken kritik de första numren av det nya Svenska Dagbladet som började utkomma den 2 maj 1897. Han var angelägen att tidningen inte från början skulle få en alltför estetisk betoning och hade önskat ett mera preciserat uttalande om dess ståndpunkt i de aktuella frågorna. Nu fick framtiden ge besked härom. Det dröjde till framåt hösten 1897 innan han själv på allvar tog upp dagsjournalistiken. Då hade tidningen redan hunnit uppleva en första ekonomisk kris; startkapitalet var för litet för att kunna klara de växande utgifterna för en tidning, vars upplaga visserligen steg raskt men som länge saknade tillräckliga annonsinkomster. Heidenstam, som var ledamot av styrelsen, hade till sin förtrytelse plötsligt funnit sig försatt i en ekonomisk ansvarssituation som han aldrig hade drömt om. Han lyckades den gången övertala Ernest Thiel att satsa nödiga rörelsemedel för tidningens fortsatta drift, men efter ett halvår var det lika illa igen. Sedan Heidenstam förgäves sökt förmå Thiel att ännu en gång träda hjälpande emellan nödgades han i början av 1898 medverka till tidningens försäljning till konsul G. E. Broms, den dåvarande ägaren av de norrbottniska malmfälten, vilken under de följande fem åren blev SvD:s anonyme ägare och generöse förläggare.

Annons
Annons

Denna bakgrund bör hållas i minnet, när man läser Heidenstams bidrag i Svenska Dagbladet från hösten 1897 och framåt. Hans första erfarenhet som tidningsintressent hade varit deprimerande. Han hade ställts inför praktiska ekonomiska problem, som han inte behärskade, och man hade gjort anspråk på finansiellt bistånd från hans sida som han, ekonomiskt mycket försiktig, inte var sinnad att tillmötesgå. Därtill kom att tidningens redigering inte tilltalade honom, det blev inte riktigt vad han hade tänkt sig. Framför allt efterlyste han en ”mer svensk och gedigen orkestrering”; tidningen fick inte bli ett ”kåserande boulevardblad” – kanske en snärt åt vännen Hjalmar Söderberg som under några år var SvD:s populäre kåsör.

Heidenstams medarbetarskap under hösten 1897 – samtidigt som han arbetade för högtryck på andra delen av Karolinerna – syftade, som han själv upplyste, till att ge tidningen mera ”karaktär och hållning”, som enligt hans mening höll på att äventyras genom redaktionens balansgång mellan ideella krav och krassa publikhänsyn. Fredrik Böök har i sin Heidenstambiografi del II jämförelsevis utförligt behandlat de viktigaste bidrag som Heidenstam 1897 och 1898 lämnade SvD, och Staffan Björck har i Heidenstam och sekelskiftets Sverige analyserat den nationella och patriotiska tendensen även i hans journalistiska författarskap. Här skall blott kort beröras några av hans artiklar och närmast hans principiella inställning till tidningspressen. Klarast kommer denna till synes i artikeln Våra tidningar. Att redaktionen hade starka betänkligheter mot den ursprungliga versionen framgår av Heidenstams brevväxling med tidningens redaktör Helmer Key, men även den slutliga, av Heidenstam förmildrade version som föreligger i den publicerade artikeln måste ha berett herrarna på SvD bekymmer. Det var i denna artikel Heidenstam använde uttrycket ”andens tattarfölje från Europas fyra hörn” för att karakterisera den internationella journalistkongress som hösten 1897 hållits i Stockholm. Detta glåpord, kastat i ansiktet på pressens män, vållade en storm av förbittring; artikelns innehåll i övrigt blev mindre observerat. Den är ganska bisarr, tankegången ej helt klar och omdömena ofta våldsamt överdrivna. Men den är intressant som både tidsdokument och personligt vittnesbörd. Författaren går hårt till rätta med tidningspressen för bristen på ridderlighet i meningsutbytet och för ”den polemiska, kältande, skymfande stilen”. Han strör frikostigt generaliseringar i stil med denna: ”otidigheten är den moderna pressens kvickhet och vits”. Slutet är en i lysande bildspråk framställd vidräkning med tidningen ”skvallergumman” som ingen ändå vill undvara – och dessas pockande anspråk på att få vara med överallt, se allt och uppträda som ”en av hjältarna i århundradets historia”.

Annons
Annons

Denna artikel publicerades ursprungligen den 19 maj 1959.

Bild 1 av 1
Fortsätt läsa…

Artikeln Våra tidningar framkallade mycken vrede men gav icke upphov till den principiella diskussion som Heidenstam hoppats på. Författaren saknade den väsentliga förutsättningen för reformatorns kall – att känna realiteterna bakom de förhållanden, som han med skaldens inbillningsgåva målade i starka färger. Det magra resultatet var säkert en besvikelse för honom, ty uppgörelsen med tidningspressens verkliga eller förmenta olater var en hjärtesak för Heidenstam, och han hade hoppats att få ett kraftigt stöd av den allmänna opinionen. Kanske var det så att Heidenstam med sin artikel, ehuru den i sin allmänna utformning ej hade någon direkt adress, velat ge sina vänner i Svenska Dagbladets redaktion en maning att se upp så att deras tidning icke bleve lik dessa syndare i den övriga pressen!

Under hösten 1897 och det följande året fortsatte Heidenstam som flitig medarbetare i tidningen; bland hans bidrag märktes Det nationella som teori och känsla, ett svar på Ellen Keys öppna brev till Heidenstam Om patriotismen, samt den rätt bisarra artikeln Om pöbelns avskaffande, som förkunnar att medlet att avskaffa pöbeln är att ge ”samma medborgerliga rättigheter åt alla söner av samma folk”. Heidenstams prosabidrag upphörde så gott som helt efter 1898, men den 22 sept. 1899 publicerade han i SvD diktcykeln Ett folk, där särskilt dikten Medborgarsång blev en mäktig appell till en radikal lösning av rösträttsfrågan.

Denna artikel publicerades ursprungligen den 19 maj 1959.
Denna artikel publicerades ursprungligen den 19 maj 1959.
Annons
Annons

I Heidenstams brevväxling med Levertin, Helmer Key och Fredrik Böök kan man utläsa hur under de följande åren hans känslor för Svenska Dagbladet svalnade. Han blev mer och mer kritisk, fick allt oftare anledning att taga avstånd. Triviala omständigheter – t.ex. uteblivandet, trots upprepade påminnelser, av ett utlovat honorar för en beställd artikel – bidrog till att öka hans irritation. Det gick så långt att han upphörde att prenumerera på den tidning som han varit med om att ge en ny start. Han ogillade inte bara vissa drag i den allmänna redigeringen utan lät även vännen Levertin, som jämte Tor Hedberg svarade för den litterära avdelningen, veta att han svikit sin uppgift genom att släppa fram recensenter som demonstrerat ”trältjänstkärleken till Brandesianismen och det kallvåta Köpenhamn”.

Heidenstams och tidningens vägar hade gått isär, men det händelserika året 1905 fick Svenska Dagbladet på nytt värde för honom och förbindelsen återknöts. Initiativet var icke hans utan Levertins, som efter händelserna i Kristiania den 7 juni i ett långt och upprört brev vädjat till Heidenstam att säga ”ett högt, samlande fosterländskt ord som pekar på framtiden. – – – – Det är din skyldighet, det blir en fortsättning på dikten 'Ett folk' ”. En sådan uppmaning kunde Heidenstam ej motstå. Söndagen den 18 juni, omedelbart före urtima riksdagens sammanträde, publicerades i SvD hans artikel Ett nytt 1809, som väckte stort uppseende och åtskillig förvirring, vilket inte överraskar då man nu läser den schvungfullt skrivna men rätt oklara artikeln. Denna berörde endast i förbigående den aktuella politiska situationen och formades i stället till en skarp vidräkning med svenskarnas brist på dådkraft och nationell känsla, med slappheten som ”trycker ned oss i rama tomma intet”. Den slutade med en maning till ”en allmän samling över land och rike för att på ett annat sätt än hittills taga vara på vår framtid och på styrkan hos det folk som är ett med vårt liv”.

Annons
Annons

Det var denna appell till nationell väckelse, som grep sinnena och kom artikeln att framstå som ett värdigt uttryck för svensk nationalkänsla samtidigt som den varnade för krigshets. Heidenstam kände sig efter denna artikel ha fått luft under vingarna, och det bifall han mötte stärkte hans känsla att vara nationens man. Han var också i stort sett belåten med tidningens hållning i unionsfrågan. Heidenstams känslor för Norge svalnade under sommaren och han kunde utan svårighet förlika sig med den realistiska, fasta men behärskade svenska politik som ledde fram till uppgörelsen i Karlstad. I ett meningsutbyte med Björnson försvarade han i SvD det svenska kravet på gränsfästningarnas nedläggande, och på hösten, när norrmännen samlades kring tanken på en dansk prins på Norges tron kunde han inte låta bli att säga sina norska vänner några beska ord. Det skedde i dikten Kungavalet, som publicerades i SvD den 22 oktober, undertecknad med den icke alltför ogenomskinliga pseudonymen ”Alienus”. Denna muntra satir över norsk yverborenhet kändes av många svenskar som ett befriande ord efter den nationella förödmjukelsen i juni.

Heidenstams politiska intresse var nu väckt; hans korrespondens under sommaren och hösten visar i huru hög grad de aktuella problemen upptagit hans tankar. Hans känslor för Svenska Dagbladet blevo åter vänskapliga. Han funderade ett slag på att ta till orda i rösträttsfrågan, men avstod och sade också nej till ett förslag av Key i maj 1906 att mana nationen till ”liberal samling” om ministären Staaffs rösträttsförslag. Det var slut med hans inlägg i dagspolitiska och aktuella frågor till 1911, då han kastade sig i Strindbergsfejden. Hans försvar mot Strindbergs angrepp växte ut till en uppgörelse med ”proletärfilosofien” och en stridsskrift mot den socialdemokratiska åskådningen, som innebar att Heidenstam för första gången klart tog parti i några av dagens inrikespolitiska stridsfrågor. Det var i konsekvens härmed som han i december 1913 i artikeln
Vad vilja vi tog ståndpunkt mot den liberala regeringens försvarspolitik och ställde sig solidarisk med den konservativa politik som krävde en omedelbar och fullständig lösning av försvarsfrågan. Åter stod Heidenstam mitt i stridsvimlet, åter behövde han tidningen som medel att nå ut med sin nationella förkunnelse till försvarsvännernas växande skaror. Att han genom sina inlägg i Strindbergsfejden och sitt ställningstagande i den politiska konflikten 1913–1914 samtidigt stötte bort stora skaror, vilka en gång hoppats att Medborgarsångens skald skulle framträda som en stor folkledare, bekymrade honom föga.

Annons
Annons

Världskrigets utbrott skakade Heidenstam djupt, hans världsbild blev rubbad. När han efter flera uppmaningar att säga ett befriande ord tog till orda i artikeln Krigets gåta, som trycktes i SvD den 15 januari 1915, överraskade han sina läsare med en fredspredikan, som ingen väntat av den man som nyss hyllat svenskarna som ett soldatfolk. Han börjar sin artikel med att fastslå att kriget i sig självt är ett ont, som står i ohjälplig motsats till vårt sedliga medvetande. Det är oförenligt med kristendomen, som alltid bjudit fred. Ropet på fred kommer inte bara från känslofulla svärmare, det springer fram av självbevarelseinstinkt men också av skärpt rättsmedvetande. Ehuru Heidenstam med beundran talar om det tyska folkets eniga kamp för sitt land står han oförstående för maktfilosofien – den ”kan blott skapa en hopning av materiell övervikt”. Mänsklig ande når till ännu högre rymder. Kants segrar betyda mera för germansk världsmakt än Moltkes.

För Verner von Heidenstam blev journalistiken blott en episod. Han var icke journalist och hade aldrig tänkt att bli det, huru mycket än hans tankar vid vissa tillfällen sysselsattes med pressens problem och hur livligt han ibland åstundade att ha ett eget tidningsorgan till förfogande. För journalismens vardagsmödor stod han alldeles främmande och han blev rätt snart tveksam om det över huvud taget var möjligt att förena litterärt och journalistiskt arbete. Till Böök skrev han den 27 dec. 1904: ”Undras mig om inte just det bröllop mellan journalistik och litteratur, som firas i våra dagars stora städer, är den förras räddning och den senares ruin. Detta evinnerliga fjärilsliv för minuten kan inte vara ett sunt liv för en diktare”. Denna överlägsna attityd till pressen berodde först och främst på Heidenstams egen läggning, så främmande för det bullrande, brokiga liv och alla vardagens banaliteter, som avspeglas i en tidnings spalter. Men också på att han underskattade den betydelse för upplysning och opinionsbildning som en tidnings allmänna innehåll har. Han var ibland själv medveten om att hans omdöme var ensidigt och att de svagheter som han påvisade hos tidningspressens män hade motsvarigheter på närmare håll. Till Levertin skrev han den 1 juli 1905: ”Tidningarna sortera ju inte under moralen. Däruti likna de skalderna”. Det var ett infall av bistert skämtlynne, men det låg nog allvar bakom orden.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons