Annons
X
Annons
X

Johan Eriksson: Hegel utförde en andens psykoanalys

”Andens fenomenologi” har efter 200 år gjorts tillgänglig på svenska. I detta grundläggande verk visar Hegel hur olika medvetandegestalter historiskt har avlöst varandra, fram till ett ”absolut vetande” – när medvetandet inser att det själv utgör all realitet.

UNDER STRECKET

När man på allvar börjar studera den västerländska filosofihistorien dröjer det inte länge innan man upptäcker i hur stor utsträckning det filosofiska tänkandet alltsedan Platons dagar varit centrerat kring sig självt. Ingen filosof värd namnet tycks ha försummat att förr eller senare utförligt behandla de grundläggande frågeställningar som rör den egna kunskapsdisciplinens särart – Vad kännetecknar de filosofiska problemen? Vilken status har den filosofiska kunskapen? Hur skall man karaktärisera filosofins säregna sätt att grunda och bevisa? Hur ser relationen ut mellan filosofi och empirisk vetenskap?

Det är ingen vild gissning att denna självupptagenhet i första rummet har sin grund i filosofins undflyende och svårgripbara kunskapsobjekt. För när det kommer till frågan om dess eget ämnesområde verkar i alla fall något slag av konsensus ha växt fram genom århundradena: vad som principiellt utmärker den filosofiska forskningen är att den inte syftar till att vinna kunskap om saker och ting i världen, utan snarare syftar till att vinna insikt i mening och meningssamband. Kort sagt, filosofins ämnesområde stavas form och inte fakta.

På basis av detta har man ofta även tänkt sig att filosofin erhåller en särställning bland de befintliga vetenskaperna. Där de positiva vetenskaperna undersöker olika regioner av objekt i världen, där undersöker filosofin den logiska ordning eller det kategoriala betydelsekomplex som utgör själva spelrummet för den positiva forskningen (för dess sätt att ställa frågor och utvinna svar) och i varje särskilt fall gör dess kunskapssökande till en sammanhängande och meningsfull erfarenhet.

Annons
X

Därmed är filosofin närmare bestämt att karaktärisera som en grundvetenskap i relation till vilken övriga vetenskaper kan betraktas som utlöpare av det naturliga eller naiva medvetandet. För liksom vår alldagliga varseblivning rör sig det positiva vetandet på ett oreflexivt sätt inom ramen för ett meningssammanhang som just opererar i skymundan, och på så vis skänker det positiva kunskapssökandet en föregiven sfär av objekt som det till synes ”stöter på”, men som på ett fördolt sätt alltså är strukturerad och formerad redan innan det explicita kunskapssökandet tar sin början. Vad som därför på det mest grundläggande planet kännetecknar det positiva och världsligt inriktade vetandet är att det bara har kunskap och sanning om objekten, men ingen kunskap och sanning om kunskapen och sanningen om objekten.

Men om nu filosofin till skillnad från övriga vetenskaper syftar till att vinna insikt i vad som skulle kunna kallas för sfären av mening – var hittar man då denna? Den moderna filosofin föds i ett radikalt svar på den frågan, ett svar som gått till historien som Kants kopernikanska vändning.

Kant insåg att filosofin, för att leva upp till sitt ideal att vara en grundvetenskap, måste vända tillbaka till och ta sin utgångspunkt i den mänskliga subjektiviteten. Men inte subjektiviteten tänkt som ett undersökningsobjekt bland andra i världen, utan i egenskap av att vara den ort eller den domän som reflexivt är upplåten inför sig själv och inom ramen för vilken världen församlar sig till en syntetisk och meningsmässigt sammanhängande enhet. Kant tänkte sig med andra ord det erfarande, kunskapsalstrande och självmedvetna subjektet som själva ursprungsplatsen för den meningsfulla världens tillblivelse. Följaktligen är det uteslutande hos detta ”transcendentala subjekt” som den filosofiska forskningen hittar sitt specifika ämnesområde, ett område som i Kants terminologi omtalas som de åskådningsformer och de kategorier som konstituerar och strukturerar den fenomenella verkligheten.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Med sin vändning tillbaka till den transcendentala subjektiviteten öppnade Kant rummet för den filosofiska tradition som sedermera blivit bekant som den tyska idealismen med namn som Fichte, Schelling, Schleiermacher samt, och framför allt,
    Georg Wilhelm Friedrich Hegel vars filosofiska megaklassiker från 1807
    Andens fenomenologi (Thales, 551 s) nu finns tillgänglig i efterlängtad svensk översättning.

    Det skall sägas direkt: översättarna Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein, som även inleder volymen med ett instruktivt förord, har gjort ett storartat arbete med att överföra Hegels långa och invecklade satser till smidig och läsbar svenska utan att ge avkall på det hegelska idiomets egenart.

    Hegels efterverkningar i den europeiska idéhistorian är närmast oöverblickbara och de förgrenar sig långt utanför fackfilosofins domäner. Delvis har detta sin förklaring i den mångfald av teman som vävs samman i Hegels filosofi (logik, natur, historia, politik, religion, moral, estetik och så vidare), men framför allt har det sin förklaring i det begrepp eller det centralperspektiv som håller ihop denna tankemångfald – anden.

    Grovt uttryckt kan man säga att anden är Hegels variant av det övergripande meningssammanhang som Kant tänker sig i termer av åskådningsformer och kategoriala strukturer. Men där Kant exklusivt knyter dessa strukturer till det mänskliga eller det ändliga subjektet (och därmed inte kan låta bli att fastna vid den seglivade föreställningen om en värld av ting-i-sig förlagd bortom den preformerade erfarenheten); där tänker sig Hegel att det övergripande meningssammanhanget, anden, inte är någonting annat än den betydelsemättade verkligheten själv.

    Emellertid vore Hegel ingen filosofisk idealist om inte subjektiviteten tilldelades en central och helt avgörande funktion. Anden som verklighetens meningsdimension är inget frikopplat och självständigt existerande väsen, utan den finns bara i kraft av att den förkroppsligar sig i tänkande och erfarande subjekt som alltid befinner sig i en öppenhet gentemot världen och som uttrycker och materialiserar anden i till exempel språk, konst, vetenskap, samhälliga institutioner, kulturell och religiös praxis. Anden, det vill säga inbegreppet av alla de former som håller verkligheten samman, förnuftets ordning och enhet, tillhör alltså inte en objektiv värld som befinner sig i motsatsställning till ett erfarande subjekt; men inte heller tillhör den uteslutande ett erfarande subjekt som befinner sig i motsatsställning till en objektiv värld. Med sitt begrepp om anden rör sig Hegel snarare bortom denna traditionella dikotomi och ritar i stället upp konturerna av ett slags subjekt/värld-enhet genomsyrad av en inneboende och allmän förnuftsstruktur. Därmed har Hegel också befriat sig från en naiv och ogenomtänkt föreställning om en verklighet som existerar oberoende av subjektiviteten. För faktum är: även världens ”i-sig” är en meningsmässig eller begreppslig formation som inte skulle existera om det inte fanns bärare av förnuft och ande, det vill säga subjekt.

    Subjekt, ande och verklighet är alltså oupplösligt förenade i den hegelska filosofin. Men vad som händer när Hegel tänker subjektet inte som identiskt med utan som mottagare av ande, är att han öppnar den filosofiska blicken för konstitutiva dimensioner som går utöver det enskilda medvetandet. Anden är både historisk och intersubjektiv (och följaktligen överindividuell), och då subjektet (som är lokaliserat i tid och rum) är mottagare och bärare av ande så har den subjektiva erfarenheten av verkligheten sina meningsmässigt konstitutiva skikt utanför sig själv. Det enskilda är med andra ord allmänt; min värld är närmare bestämt vår värld; jag är kort sagt vi. Eller: anden är ingen matris av statiska former som finns nedlagda i det enskilda subjektet, utan en dynamisk struktur som är underkastad en historisk dialektik som människorna, de ändliga subjekten, alltid befinner sig indragna i.

    I konsekvensens namn måste då även själva möjligheten att artikulera det inre förhållandet mellan subjekt, ande och verklighet vara historiskt betingad. Denna tanke var på intet sätt något som Hegel smusslade undan. Tvärtom såg han sig själv som stående i en historisk epok i vilken möjligheten ges att för första gången utveckla ett genuint filosofiskt system, ett system som undersöker verkligheten (i alla dess olika aspekter och nivåer) med avseende på dess andliga eller förnuftsmässiga dimension.

    Men för att filosofins systematiska undersökning över huvud taget skall kunna komma till stånd, så måste vi först och främst vinna kontakt med anden. Det vill säga för att verkligheten skall kunna träda fram inte bara ”i enlighet med” utan ”i ljuset av” sin egen förnuftsmässiga dimension, så måste det filosoferande subjektet först och främst reflexivt hitta tillbaka till sig självt i egenskap av att vara bärare av ande. Denna reflexiva rörelse är just vad Hegel iscensätter i ”Andens fenomenologi”, ett verk som följaktligen utgör själva inledningen eller initiationen till Hegels filosofiska system och, skulle man kunna säga, tillika utgör Hegels variant av Kants kopernikanska vändning. Dock ser Hegels vändning helt annorlunda ut än Kants.

    För att vi explicit verkligen skall kunna begripa och gripa oss själva som bärare av ande så räcker det inte med att någon bara talar om för oss att vi råkar vara just detta. Snarare måste vi se dess nödvändighet genom att retroaktivt förinnerliga och tillgodogöra oss andens egen dialektiska och historiska utvecklingsgång såsom den sett ut fram till Hegels egen epok, i vilken anden till slut ges möjlighet att hitta tillbaka till sig själv hos de ändliga subjekten. Därför tillhandahåller ”Andens fenomenologi” en bildningsstege där läsaren får följa det på samma gång logiska som historiska förloppet av ”medvetandegestalter”, från vad Hegel kallar ”den sinnliga vissheten” som den mest elementära gestalten, fram till ”det absoluta vetandet” som den mest utvecklade.

    Med begreppet medvetandegestalt avser Hegel en viss bestämd uppfattning som medvetandet har av sitt eget förhållande till verkligheten. Till exempel att det blott utgör en passiv mottagare av en oberoende värld bestående av yttre objekt. Från Hegels position – som alltså kännetecknas av att anden reflexivt har hittat tillbaka till sig själv i egenskap av att vara en av förnuft genomsyrad subjekt/värld-enhet – framträder emellertid de enskilda medvetandegestalterna som andliga konfigurationer i vilka medvetandet inte ser sina implicita förutsättningar och därför tror att det alltid förhåller sig till något som på ett eller annat sätt ligger utanför det självt. Därmed försöker Hegel att hos varje medvetandegestalt tydliggöra de inre motsättningarna mellan dess explicita uppfattning om sig själv och dess implicita förutsättningar. Och de tydliggjorda motsättningarna hos en gestalt får till följd att den avlöses av en ny gestalt som i sig utgör en högre och reflekterad form av den första.

    ”Andens fenomenologi” formar sig på så vis till en andens psykoanalys i vilken vi får följa ett utvecklingsförlopp av medvetandegestalter som avlöser och införlivar varandra fram till vad Hegel alltså kallar för det absoluta vetandet, ett vetande i vilket medvetandet hämtat in alla sina fixerade projektioner till yttervärlden och till slut inser att det självt utgör all realitet – vilket förstås är detsamma som att medvetandet till slut inser att det inte är någonting annat än förkroppsligad ande.

    Johan Eriksson
    Johan Eriksson är doktor i teoretisk filosofi

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X