Recension

Symphonie fantastique (Minkowski)Hector Berlioz - Symphonie fantastique (Minkowski)

Under strecket
Publicerad
Annons

Det har nu gått två hundra år sedan Hector Berlioz föddes, med mänskliga mått en lång tid. Inte nog med det, väldigt många år har passerat utan att egentligen öka förståelsen för hans musik. Föga märkligt då Berlioz var en modern människa, en man med siktet inställt på framtiden.
Fast Liszt förstod storheten, Paganini likaså. Kanske är det hög tid att diskutera uppförandepraxis visavi Berlioz musik. Jag menar, det har länge stötts och blötts i frågor kring hur man ska spela barockmusik, en livgivande diskussion. Men om man på konsert i dag får höra exempelvis Berlioz ”Symphonie fantastique” kan man ge sig den på att musicerandet är lika perfekt som utslätat. Orkestrar spelar utan besvär och dirigenter nöjer sig med en modern och jämntjock klang.

Det låter romantiskt och vem var väl en större romantiker än Berlioz. Men sedan när har romantik blivit synonymt med utslätat?
Sedan sextiotalet har endast ett litet fåtal dirigenter sökt det innersta i denna musik och få av dessa har lyckats finna kärnan. Norrington och Gardiner hade samtida instrument till hjälp, men var fanns det samtida temperamentet?
Boulez lyckades i slutet av sextiotalet göra något alldeles speciellt av delar av symfonin, men det är först nu som en inspelning känns helt rätt från början till slut. Kanske är det ingen slump att just barockspecialisten Marc Minkowski står för framförandet. Hade det stått ”Original Soundtrack Recording” på skivan vore jag inte förvånad, för detta måste vara den tolkning Berlioz i sin himmel väntat på under alla år.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons