Recension

House of Cards - säsong 2Hatkärlek till maktens nakna cynism

Vicepresident. Det unika och riktigt verkningsfulla med tv-serien ”House of Cards” är att den undviker satiriska överdrifter för något avsevärt mer tankeväckande: en tragedi som smakar lyx och realism. Thomas Engström ser en ännu bättre säsong.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Kevin Spacey somFrancis Underwood och Robin Wright som Clair Underwood i House of Cards

Kevin Spacey somFrancis Underwood och Robin Wright som Clair Underwood i House of Cards

Foto: NETFLIX
Annons

Det är inte varje serie som efter blott en säsong har så gott självförtroende att den låter huvudpersonen hånle in i kameran och hälsa publiken välkommen åter. Och därefter växlar till en närbild på bokstäverna FU – Francis Underwood eller, såklart, fuck you.

Men ”House of cards” har samma koketterande medvetenhet om sin beroendeframkallande verkan som ett gäng tobaksdirektörer när de inte sitter i utskottsförhör. Kanske är detta tv-revolutionens främsta orsak: insikten, kort sagt, om att det var JR och inte de andra i familjen Ewing som fick tittarna att flockas till ”Dallas”. En av många friheter amerikanska kanaler kan ta sig nuförtiden är att ge huvudrollen åt en tvättäkta skurk.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons