Hatfylld retorik är det farligaste vapnet

Pinterpristagare När Salman Rushdie belönades med den brittiska Pen-klubbens Pinterpris pekade han på hur missbruk av språket möjliggör tyranni – och hur det lurar unga människor att begå bestialiska handlingar i religionens namn. SvD publicerar här ett utdrag av Rushdies tal.

Under strecket
Publicerad
En maskerad man talar med nordamerikansk accent i en video som distribuerades av IS.

En maskerad man talar med nordamerikansk accent i en video som distribuerades av IS.

Foto: REUTERS
Annons

Strax efter att ”Midnattsbarnen” getts ut höll jag en uppläsning på Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi och under frågestunden efteråt reste sig en kvinna upp och sa: ”Herr Rushdie, jag har läst er bok ’Midnattsbarnen’. Det är en mycket lång bok, men jag läste ändå igenom den. Och min fråga till er är följande: vad är i grund och botten ert budskap?”. Innan jag kunde svara fortsatte hon: ”Jag vet vad ni tänker säga. Ni tänker säga att hela boken, från den första till den sista meningen, är ert budskap. Tänkte ni inte säga just det?” Jag sa att, ja, jag hade faktiskt tänkt säga något i den stilen. ”Det duger inte”, slog hon bestämt fast. ”Det är som sagt en mycket lång bok”, sa jag. ”Måste där finnas bara ett enda budskap?” Hon var orubblig: ”I grund och botten, ja”.Jag visste inte vad jag skulle svara henne då och jag vill egentligen inte svara henne nu heller. Jag har alltid haft uppfattningen att en bok färdigställs av dess läsare, att boken skapas genom den förtrolighet främlingar emellan som uppstår vid läsandet, och att det ur detta samförstånd uppstår en kärlek – till litteratur, till läsning, till just denna bok. Varför skulle då någon slå fast en viss sorts läsning genom att säga ”Det var det här jag menade” och därmed störa denna fantasins förening?

Tja, kanske för att alla tycks kräva att man ska göra det. Inte för att någon nödvändigtvis tror att jag vet hur man gör det. På universiteten dras nu för tiden budskapet ut som en värkande tand ur bokens käke. Detta med hjälp av alltmer tekniska verktyg – analytiska metoder bestående av semiotik och strukturalism, och många kritiska teorier baserade på antagandet att författaren inte längre kan betros uppgiften att förstå varför han gör det han gör. Flera krafter – sociala, intellektuella och huvudsakligen externa – påverkar honom och han är nödvändigtvis inte helt medveten om hur de påverkar honom. Så be inte en författare att förklara bokens innebörd, fråga en kritiker i stället. Trots att författare numera hela tiden tillfrågas om meningen med sina verk, måste de alltså acceptera att de själva inte vet vilken den är.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons