Annons

Torbjörn Elensky:Hat mot feminism binder samman nya högern

Foto: Mary Altaffer, Erin Scott, David J. Phillip/IBL

Alt-right-rörelsen har inget manifest, inga möten och ingen formell organisation. Däremot är hatet mot kvinnlig frigörelse och feminism så centralt inom denna rörelse att detta kan sägas utgöra dess egentliga bas.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Steve Bannon, Richard Spencer och Milo Yiannopoulos, tre personer som kopplats ihop med den svårdefinierade alt-right-rörelsen.

Foto: Rex/IBL, Erin Scott/IBL, Seth Wenig/AP Bild 1 av 1

Det finns flera olika högerrörelser i dag, som ibland samverkar, delvis överlappar varandra, men som också kan vara varandras motståndare. Frågan är väl om begreppet ”höger” är rimligt som samlingsbeteckning på dem allihop, då de går från att vara libertarianskt anarkistiska till identitärt auktoritära, från att bejaka kapitalismen och utvecklingen framför allt till att tro på traditionalistiskt bevarande, eller till och med en återgång till något drömt tidigare stadium. De finns också i varianter som, med återkommande kännetecken som antifeminism, homofobi, konspirationsteorier och chauvinism, förekommer i hela världen, vare sig vi talar om hindunationalism, islamism, eller västerländska fascistoida eller populistiska rörelser. De vilar så gott som alltid på ett idéhistoriskt arv från motupplysningen, som den kartlagts historiskt av främst den israeliske historikern Zeev Sternhell. Men en grupp är större och märkligare än alla de andra: den amerikanska extremhöger som går under beteckningen alt-right.

Alt-right är en notoriskt svårdefinierad rörelse. Frågan är väl ens om den är någon rörelse i traditionell mening. Det finns inga gemensamma manifest, ingen formell organisation, det hålls egentligen inga möten och ingen kan sägas vara ledare för den, även om somliga framträtt med sådana anspråk. Det är en rörelse som är i hög grad nätbaserad, decentraliserad och informell.

Annons
Annons
Annons