X
Annons
X

Hasse Zetterström: En stockholmare ser på sin stad

Bland de "förtjänta stockholmare" som vid den traditionella högtidligheten på S:t Eriksdagen få mottaga S:t Eriksmedaljen befinner sig Hasse Z. Med anledning av utmärkelsen kåserar han i dag under strecket på sitt oefterhärmliga sätt om Stockholm för 50 år sedan och nu. Både stockholmaren och stockholmskan har förvandlats, konstaterar Hasse Z; den infödde stockholmaren förhäver sig inte längre över sin börd och han håller mera på svenskheten – "Sverige först och Stockholm sedan".

Norsfiske utanför Sagerska palatset våren 1945.
Norsfiske utanför Sagerska palatset våren 1945. Foto: Martin Munkacsi/IBL, Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum

På 80- och 90-talen kallades Stockholm "Den sköna synderskan". Av obekant anledning, då ju inte någon särskild städernas syndastatistik förekommer, har benämningen numera bortfallit.

Så farligt syndig har väl staden aldrig varit. Beskyllningen kommer förmodligen från landsorten, som ju alltid ansett sig dygdigare. För 50 år sedan hade Filipstad dygderekordet. Där lär man till och med, enligt malicen, ha satt byxor på pianobenen. Malicen hade mycket att säga förr i tiden.

Syndig eller icke, var Stockholm under 80- och 90-talen en betydligt lugnare och fridfullare stad än nu. Åtminstone till det yttre. Socialt och politiskt upplevde staden en jäsnings- och groningstid. Man talar då och då med visst förakt om den oscariska tiden, med tanke på punsch, plysch och heminredning, men man glömmer uppsvinget inom konst och litteratur.

Annons
X

Stockholmaren rörde sig lugnare och mera obekymrat i sin stad för 50 år sedan. Där stod ingen sträng trafikkonstapel och dirigerade hans steg över torg och gator. Där fanns inga gula linjer inom vilka han måste röra sig. När han gick över en gata, väntade han att trafiken skulle upphöra för hans skull, vilket den också gjorde, dock inte alltid utan arga tillrop från kuskar och körkarlar.

Spårvagnarna drogs av hästar, två säkra kampar, med hjälphäst uppför Sturegatan i stigningen till nya fina Esplanaden. På sommaren rullade man fram i öppna vagnar. En härlig och uppfriskande tur var ringlinjen runt för 10 öre. Konduktören tog upp avgiften i bössa. Kvitto behövdes inte och växlingspengar fick man i små paket. Kontrollörer förekom inte. Vad skulle en sådan kontrollera?

När den elektriska driften infördes, skedde det under starka protester mot de fula ledningsstolparna. Spårvägschefen, som hette Hjortzberg, fick veta att han levde. Sedan den tiden har det tillkommit så mycket oro i gatubilden att stolparna kommit i behagligt skymundan.

Denna artikel var införd i SvD den 18 maj 1945.

Bilen var ännu inte uppfunnen. Hästdroskorna klampade fram i behaglig och lugn takt, körda av stora och kraftiga karlar som hade sina stationer på de större torgen, där de om vintrarna till skydd mot vind och kyla byggde sig vackra och säkra snöhyddor, i vilka man vid en enkel fotogenlampa till och med kunde plocka ben mellan turerna. "Plocka ben", det var att spela rävspel.

Fanns det en restaurang i närheten, hände det att kusken frampå kvällskvisten lämnade droskan och drog sig in i köket till en sup och en smörgås. En bister vinternatt stod en sådan ensam droska utanför Du Nord vid Kungsträdgården. Två gäster steg ut genom den höga porten och blev glada då de upptäckte droskan. Man letade en stund efter kusken, och då man inte upptäckte honom varken i eller utom droskan, bestämde man sig för att själva ta hand om körningen. Båda herrarna bodde på Söder, och dit var det, i synnerhet en kall vinternatt, en lång och besvärlig väg.

Herrarna delade upp sig, en tog plats på kuskbocken och en i droskan, och så bar det i väg. Passageraren kördes naturligtvis hem först. Han var redaktör, hette Albert Engström och bodde vid Fjällgatan. Kusken var skådespelaren Axel Hultman, känd simmare och sportman. Allt gick väl. Hultman ställde droskan utanför sin port, band hästen ordentligt och gick upp och lade sig. Det var ju rätt sent, som det vanligen blev på den tiden, och han hade repetition nästa förmiddag.

Sedan hände ingenting. Den borttappade kusken hittade sin droska, ett så stort föremål kom inte bort utan vidare även i en rätt stor stad, och trafiken gick sin gilla gång. Men en natt, när Engström åkte hem till Fjällgatan och bjöd kusken med sig upp i våningen på en nubbe med tilltugg, så sa kusken sedan han svalt nubben: – Hur är det, har redaktörn slutat med egen drosktrafik nu om nätterna?

Ville stockholmaren vara gentil, och det ville han gärna, beställde han en s.k. "westerlingare", en kalesch eller landå, och i den bjöd han hela familjen på en söndagstur stora promenaden runt Djurgården. I sådant ekipage åkte han 1 maj samma promenad med kungliga kortegen.

Bilen trängde helt naturligt ut den gamla hästdroskan. De första bilarna ägdes av den riktige kronprinsen, hotellet med samma namn, samt ingenjör Hans Fraenkel. Med Fraenkels bil åkte jag en 1 maj med i kungliga kortegen. Vi lade oss till egen förtjusning och allmän förargelse före alla landåerna. Vår glädje blev dock inte långvarig. Redan vid Bellmansro stannade bilen på grund av vattenbrist i kylaren. Kortegen rullade då förbi oss, vinkande och hånleende. Men efter vattenfyllning hämtade vi in försprånget och placerade oss på nytt i spetsen av kavalkaden. Glädjen höll sig inte länge nu heller. Strax nedanför Rosendal körde Fraenkel mot ett träd, varpå bilen kantrade i ett dike, ungefär en halv meter från Djurgårdsbrunnsviken. Så glad kortege, som nu rullade förbi oss, har de gamla djurgårdsekarna aldrig skådat.

Carl Cederström, sedermera flygbaron, införde taxameterbilarna i Stockholm. Han var direktör i Bil-Bolaget, som sålde och uthyrde de eleganta Horchvagnarna. August Strindberg hyrde en gång en sådan vagn för en tur till Lidingöbro värdshus. När han upptäckte att bilen kostade 12 kr i timmen, blev han mycket förgrymmad och skrev ett ilsket brev till Cederström, som länge och med stor tacksamhet bevarade denna autograf.

Själv körde Cederström bil endast en gång. Han råkade då stöta till en äldre dam på Engelbrektsplan, vilket gjorde honom så nedstämd att han genast lämnade bilen i en poliskonstapels vård och tog en spårvagn till sitt kontor.

Har Stockholm blivit vackrare eller fulare under de gångna 50 åren? En svår fråga. Man klarar den kanske bäst genom att svara att stan blivit större. Mycket gammalt vackert har försvunnit, men mycket nytt, som också duger, har kommit i stället.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Hur det går med Söder efter den nya Södergatan, vet man inte. De nya partierna åt Skanstull är vackert ordnade och Slussen är ett utmärkt exempel på satsen att det riktiga är vackert. Den är så lyckad i hela sin anläggning, att en gammal stockholmare knappast behöver sakna källaren Pelikan. Att Fiskarhamnen kommit bort, är däremot en beklaglig förlust. Den hamnen en vacker, solig vårmorgon med sina åländska fisksumpar, grälande käringar och tjärdoftande skeppsbodar under valvet, var till hela sin stämning och prägel äkta stockholmsk. Har man som ung waterclerk haft egen roddbåt i den hamnen, blir minnet dubbelt kärt.

I allmänhet har våra härskare och styresmän intet sinne för att Stockholm är en skärgårdsstad. Måhända beror denna beklagliga brist i uppfattning på att de flesta av herrarna kommer från inlandet. Denna stad, omfluten av vatten, saknar ännu ett öppet strandbad, och vad ännu värre är, de vackraste holmarna Skepps- och Kastellholmen, är alltjämt sedan flera år avstängda för Stockholms befolkning. Att flottan fortfarande behärskar området, kan ur praktisk och militär synpunkt knappast vara lämpligt.

Holmarna bör alltså öppnas för sina ägare, de skattebetalande stockholmarna. På Kastellholmen kan man sedan Strömmens vatten renats – så där om 50 år – lägga ett strandbad, Innan dess hinner man få plats med en folklig restaurang ned mot sjön, där gamla Blåsut en gång låg. Får vi sedan vintertid tillbaka flottbron över till Djurgården, är mycket vunnet utan att strand- och vattenbilden behöver förstöras.

Djurgården har väl bevarat sin karaktär av naturlig folkpark. Villabebyggelsen hejdades i tid. Slätten är dock fortfarande ett sandflak och Skansens nya entré är mera enkel än vacker. Men för det vackra skansenberget, som möter blicken när man kommer inom grindarna, förlåter man mycket. Man förvånas över, att det i så många år fick skymmas av en skräpig sommarteater.

Att få en bostad på Djurgården är något mycket eftersträvansvärt. Djurgårdsförvaltningen hyr ut lägenheter. Anmälar man sig hos förvaltningen, dröjer det dock 25 år, innan man inte får något besked.

Strandvägen är den stora vackra gatan till Djurgården. Den döljer på ett förträffligt sätt hela det gamla Östermalm, som i likformiga dystra och tråkiga gator tornar upp sig mot Gärdet, där man placerat en bebyggelse, som tillvunnit sig mera kritik än beundran.

De finska och småländska skutorna vid Nybroviken, som varit borta en tid, hoppas vi få återse i sommar. De ingå i stadens skärgårdsbild. Och så, var rädd om Strandvägskajen – upplagen kan bli för många.

Kritik – vad kan kritiseras i det nya Stockholm? Det ödelagda Gustav Adolfs torg. Javisst, inte har torget den öppna, glada och ljusa prägel, som Hotell Rydberg en gång gav. Men vilken utmärkt parkeringsplats har det inte blivit, och hur mörkt och tyst ligger det inte om kvällarna, en stillhet och en tystnad, som endast störes av Strömmens mörka brus och den hemvändande operapubliken.

Om vi håller oss till trakten kring detta mönstertorg, måste vi ge Strömparterren en honnör. Den har blivit renare och snyggare sedan den tid pastor Bengtsson gick därnere om sommarkvällarna och bjöd ut sina skrifter. Under många år har vi väntat en ton från den charmante solsångaren, som förunderligt nog alltjämt håller sig kvar på den smala strandremsan. Han kunde åtminstone nynna, sa professor Schück, redan då han avtäcktes.

Stadsträdgårdsmästaren har gjort mycket för våra parker och öppna platser, men Kungsträdgården, detta parkernas problembarn, har han hittills gått bet på. Ett och annat händer dock. Doktor Glas gamla förnäma vattenbutik, som intet ont gjort, har sopats bort och häromnatten stupade en av de vackra pilarna kring Molins fontän, så nu får väl hundarna inte gå ut alls. Kungsträdgården var förr en genomgång för gäster från Rydberg till Du Nord. Nu är den genomgång från Skandinaviska till Enskilda banken, en promenad, som kanske inte alltid är lika trevlig.

Berzelii park med Nybroplan är vackert nyordnad. "Parketten" med ett par hundra stockholmare, sittande i solen och godvilligt stirrande åt samma håll, var ett lyckligt påhitt.

Stockholmaren i dag och för 50 år sedan. Är han mycket förändrad? Högst betydligt. Smärtare, rörligare, mera vaken och intresserad av vad som sker omkring honom. Medellivslängden har under senare år stigit högst betydligt. Medelvikten på svenska folket har under samma tid sannolikt sjunkit lika betydligt. Måhända finns det ett visst sammanhang mellan dessa båda glädjande förhållanden. Stockholmaren är bättre klädd än förr. Stärkelsen har gått ur honom rätt bra, och mera sällan ser man nu gula skor till hög hatt, framförallt inte vid begravningar och doktorspromotioner.

Beträffande stockholmarens utseende för övrigt kan fortfarande citeras vad som skrevs i den till olympiasommaren 1912 utgivna "Vägvisare för resande till Stockholm, jämte bihang, Handledning för ficktjuvar". Där stod: "Stockholmaren har ett allvarligt och värdigt utseende. Han ser närmast ut som om han vore ledsen över att han inte är glad."

Stockholmskan har, sedan hon lagt av de långa kjolarna, de höga snörliven, turnyren, knäppkängorna och de livsfarliga hattnålerna, blivit ännu skönare än förr. Detta högt upp i mormors- och farmorsåldern. Hon är t.o.m. gladare och vänligare än förr. Man kan mycket väl tränga sig upp före henne på en spårvagn eller buss utan att hon protesterar. Hon fogar sig i mannens tyranni, åtminstone utom hemmet.

Stockholmarens sätt att umgås med sin egen stad är dock inte så kultiverat och aktningsfullt som det borde vara. Han, och även Hon, skräpar ner gator och torg för flera hundra tusen kronor om året. Staden är en enda stor och flitigt använd papperskorg. Renhållningsverket har mycket att göra, inte minst om mornarna, då det gäller att hålla allt skräpet kvar i de i dag, liksom för 50 år sedan, helt öppna sopvagnarna.

Stockholmaren som original och flanör har tyvärr försvunnit. Typer och figurer som general Sven Lagerberg, Jörgen, Hinke Bergegren, stadsfiskal Lars Stendahl och krigsminister Rappe, som hela stan kände och gladdes åt, ger inte längre färg och stil åt stadsbilden. Inte ens hr Charlie Almlöf är helt att lita på. Då och då rakar han bort sitt svarta mefistoskägg bara för att förvilla allmänheten. Av flanörerna återstår endast en. Han bär en röd nejlika i knapphålet för att man skall känna igen honom.

Stockholmaren, den infödde, har med åren blivit en blygsam och tillbakadragen herre. Han har gett sig inför ockupationsmakten från landsorten. Han förhäver sig inte längre över sin stockholmska börd. Det är längesedan han med Carl Larsson vågade säga: "Jag är stockholmare – Karin hon är bara svenska". Nu håller han mera på svenskheten. Sverige först och Stockholm sedan. Det är ju också den rätta ordningen, även om Göteborg då och då försöker tränga sig emellan.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Norsfiske utanför Sagerska palatset våren 1945.

Foto: Martin Munkacsi/IBL, Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 18 maj 1945.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X