Recension

DoggeHårt 70-tal ur pojkes perspektiv

Under strecket
Publicerad
Annons

Mikael Engström har skrivit tre böcker om farsfigurerna Kaspar och Atom-Ragnar som blir huvudpersoner i årets julkalender i tv. Men höstens bok Dogge, som är nominerad till Augustpriset, är en annan sorts berättelse. Historien går tillbaka på hans uppväxt i Solna på 60- och 70-talet.
Det är egendomligt, nästan kusligt, med alla dessa pojkar, som slåss och slåss decennium efter decennium i böcker skrivna av män. På Harry Kullmans 20- och 30-tal slogs de på Södermalm: där krigar gårdar mot gårdar, folkskolebarn mot läroverkspojkar. I Peter Pohls 50-tal plågar de varandra på en sommarlovskoloni. Hos Engström är våldet flyttat till förorten; alltjämt slåss pojkarna, gata mot gata, gäng mot gäng. Tolvårige Dogge och hans kamrater lever i en hård värld, tuffa och finurliga måste de vara för att klara sig. Baksidestexten utmålar boken som rå och rolig. Jag måste bekänna att det finns scener, där jag definitivt kan hålla mig för skratt. Episoden när den snälla grannfrun får igen sin bortsprungna katt som ett stinkande kadaver - kunde man få hittelön kanske? - är plågsamt makaber.

Men - trots vissa invändningar ser jag ju att boken är styvt gjord. Den har karaktär av skröna förstås, men den är åskådlig och levande med en säker känsla för gatan som miljö. Det är fart i dialogen och de som pratar är ett varierat galleri av människotyper, bisarra, alkoholiserade, aggressiva, bussiga. I den världen rör sig Dogge smidigt fast smygande, för livet är farligt och fienden lurar om hörnet. Liksom Kullman avslöjar Engström en dubbelhet hos pojkgestalterna. Här finns visserligen ingen politiskt medveten Palle, men Dogge har samma längtan efter läsning och populärvetenskap som Henry i Gårdarnas krig. Och deras värld håller på att vidgas, fast mer avancerat med tiden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons