Recension

Harry Potter och FenixordenHarry Potter sliter med sig själv

Daniel Radcliffe  spelar åter med den äran Harry Potter.
Daniel Radcliffe spelar åter med den äran Harry Potter.
Under strecket
Publicerad
Annons

Den i ordningen femte historien om nu femtonårige Harry Potter berättar om ett svårt läsår på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Den onde Lord Voldemort växer sig allt starkare och rekryterar ständigt nya medlemmar till sin sida i det annalkande kriget mellan godhet och ondska. Skolan tas i det närmaste över av populistiska politiska krafter som vägrar se det växande hotet och i stället inför allt hårdare restriktioner för eleverna. Harry Potter själv slits inombords av motstridiga känslor och tvivel kring sin identitet.

Inför skrivandet av den här texten läste jag igenom mina fyra tidigare recensioner av filmerna om den unge trollkarlen, i huvudsakligt syfte att undvika upprepningar. Men den ambitionen är omöjlig att leva upp till, eftersom David Yates Harry Potter och Fenixorden i alla avseenden ligger alltför nära sina föregångare. Detta är, ska genast tilläggas, mestadels av godo.
Rollbesättningen, till exempel, är i vanlig ordning helt strålande. Daniel Radcliffe övertygar, sina snart arton år till trots, fortfarande i huvudrollen. Debuterande Evanna Lynch som den underliga, tillsynes förnöjt smågalna Luna Lovegood, är perfekt. Och Imelda Staunton, som den ständigt leende Miss Umbridge, är så genomvidrig i sin till rosa fluffighet förklädda elakhet att man inte kan annat än sucka av njutning så snart hon gör entré.
Vidare håller specialeffekterna liksom tidigare hög kvalitet och tillåts aldrig dominera över berättelsen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons