Annons

De försvunnaHård och vacker debut om sorg och våld

Lizette Romero Niknami, född 1995, har gått Biskops Arnös författarskola och driver konst-, musik och- textkollektivet Kons(t)pirationen. 
Lizette Romero Niknami, född 1995, har gått Biskops Arnös författarskola och driver konst-, musik och- textkollektivet Kons(t)pirationen.  Foto: Daniel Díaz

Soldater mördar, fäder slår, en ung kvinna bär en rakhyvel för att skära skinnskallar med. Lizette Romero Niknamis debut vacklar mellan roman och dikt – och är en vacker bok om våld.

Under strecket
Publicerad

Hur tar man sig an ett trauma, rent litterärt? Förvånansvärt ofta genom poesi och uppluckrade narrativ. I augusti utkom Dmitri Plax med den poetiska sorgeboken ”Peter. Tid”, om mordet på en älskad son. Före honom skrev Anne Michaels ”Fugitive pieces”, en lyrisk roman om Förintelsen, och WG Sebalds ”Austerlitz”, med sina minnen av en barndom söndertrasad av andra världskriget, hade även den ett poetiskt anslag och ett berättande uppbrutet av svartvita fotografier. Theodor Adorno sade som bekant att ingen poesi kan existera efter Auschwitz, men ändå är det något med poesin som ständigt verkar vilja förenas med – eller försöka hantera – lidandet.

När Lizette Romero Niknami debuterar med en roman om Pinochets Chile och Peróns Argentina är det den prosalyriska formen hon valt. ”De försvunna” handlar om Tatiana och Neftalí, en flicka och pojke som under militärjuntornas 70-tal tvingas fly sina hemländer under förföljelse och tortyr, och till slut hamnar i det kylslagna och tomma Sverige. Båda saknar sina fäder, bortsläpade av soldater efter att ha befunnit sig för nära den politiska oppositionen, och båda måste leva med konsekvenserna av ett våld som de inte riktigt kan förstå eller hantera.

Annons
Annons
Annons