Här hoppar man backhoppning - året om

Människor kan inte flyga. Men för de som övar backhoppning på Sollenkollen känns det faktiskt så. Och de hoppar helt utan snö.

Rickard, 12, är en av barnen som tränar backhoppning i Sollentuna.
Rickard, 12, är en av barnen som tränar backhoppning i Sollentuna. Foto: Ari Luostarinen

Jamie kurar ihop sig till en liten köttbulle, och glider ner för överbacken. När han når uthoppet trycker han ifrån. Och lyfter. 

– Det roligaste med backhoppning är att man flyger. Den största backen jag hoppat i var 60 meter hög. Då flyger man verk­ligen, säger Jamie när han kommit ner.

I dag tränar han i 20-metersbacken, som är Sollenkollens näst högsta backe. Det är september och evigheter tills den första snön faller här i Sollentuna utanför Stockholm. Men det spelar ingen roll. 

Vilma, 9 är djupt koncentrerad när hon tar sig an Sollenkollens backe för att träna backhoppning. Foto: Ari Luostarinen

Eftersom backarna är täckta av plast kan Sollentuna back­hopparklubb träna året runt. Till och med liften som tar hopparna upp till toppen är öppen.

– När man hoppar backhoppning kan man åka skidor på ­sommaren också. Det är lite kul, säger Uma när hon susat ner för samma backe. 

– Det roligaste är farten och att det är lite ovanligt. Det känns som att det här är en av de cool­aste sporterna i Sverige, säger Vilma och berättar att hennes kompisar först inte trodde på henne när hon berättade att hon börjat med backhoppning. 

– Men så fick de se en video när jag hoppade från tian och då trodde de på det. 

Backhoppning går ut på två saker. Dels ska man hoppa så långt som möjligt. Dels så snyggt som möjligt. Det gäller att sitta i en bra ställning när man åker ner för överbacken, och sedan trycka ifrån och sträcka på sig vid uthoppet. 

– Man trycker ifrån och sträcker på benen. När mitten av ­pjäxan är på kanten ska man trycka, förklarar Emily.

– I sittställningen brukar jag luta mig långt framåt så här. Då blir det lättare att sträcka ut på ett bra sätt, säger Rickard och visar genom att sätta sig på huk sam­tidigt som han lutar sig framåt.

1/3

Eftersom backarna är täckta av plast kan Sollentuna back­hopparklubb träna backhoppning året runt.

Foto: Ari Luostarinen
2/3

”Det är mycket lättare att landa på plast än på snö”, säger Jamie som tycker att hösten är en perfekt tid för backhoppning.

Foto: Ari Luostarinen
3/3

”Det är kul att hoppa, man känner sig fri”, säger Emily som tränar backhoppning året om i Sollentuna.

Foto: Ari Luostarinen

Det ser lite läskigt ut att störta ner så högt uppifrån, men det tycker backhopparna inte alls att det är. Och man börjar inte hoppa i de större backarna förrän man verkligen är redo för det. Den minsta backen är fem meter hög, och först när man hanterar den kan man gå vidare.

– Jag tänker inte på att det är läskigt. Jag tänker bara på hur jag ska trycka till, säger Jenny.

– Många tycker att det ser farligt ut. Det är antagligen därför det inte finns så många hoppare 
i Sverige, säger Rickard.

När klockan närmar sig åtta drar backhopparna av sig de färg­glada dräkterna, som är ganska varma så här års. När de hoppar måste dräkten alltid vara på ­eftersom den skyddar om man ramlar. ­Sedan av­slutar back­hopparna med att åka pulka på plasten i bara t-shirt. 

Läs även

Rickard, 12, är en av barnen som tränar backhoppning i Sollentuna.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 5

Vilma, 9 är djupt koncentrerad när hon tar sig an Sollenkollens backe för att träna backhoppning.

Foto: Ari Luostarinen Bild 2 av 5

Eftersom backarna är täckta av plast kan Sollentuna back­hopparklubb träna backhoppning året runt.

Foto: Ari Luostarinen Bild 3 av 5

”Det är mycket lättare att landa på plast än på snö”, säger Jamie som tycker att hösten är en perfekt tid för backhoppning.

Foto: Ari Luostarinen Bild 4 av 5

”Det är kul att hoppa, man känner sig fri”, säger Emily som tränar backhoppning året om i Sollentuna.

Foto: Ari Luostarinen Bild 5 av 5
Annons
X
Annons
X
Annons
X