Annons
Recension

Hundra och en dagHär gäller det att smida medan järnet är varmt

Publicerad

Låt mig inledningsvis säga att jag är relativt okontaminerad av den medialt upphaussade bilden av Åsne Seierstad. Jag bodde i Prag under de månader Irakkriget varade. Och för oss där nere sköttes den dagliga tv-rapporteringen av en ung försynt man som hade ständiga problem med sin öronsnäcka. Jag har alltså inte sett Seierstad på tv, jag har inte hört henne på radio; jag har knappt läst hennes nyhetsreportage. För mig är Seierstad i första hand författare till ”Bokhandlaren i Kabul” - ett rasande skickligt skrivet reportage som ger en inträngande och djupt gripande skildring av livet i en afghansk medelklassfamilj. Med denna möjligen något ovanliga bakgrund tror jag mig därför kunna säga att jag inte alls förstår mig på meningen med Hundra och en dag - en reportagebok från vårens Irakkrig som Seierstad och hennes svenska förlag Norstedts nu på rekordtid lyckats få ut. ”Hundra och en dag” är i allt motsatsen till
”Bokhandlaren i Kabul”. I den första boken höll sig personen Seierstad till ett diskret för- och efterord. Där talade hon om på vilket sätt och med vilka förutsättningar hon fått förtroendet att upptas som gäst hos familjen Khan. I övrigt praktiserade hon ”flugan på väggen”-tekniken. Det vill säga hon lyssnade och iakttog och drog slutsatser av vad hon hörde och såg men gjorde inte sin egen närvaro syn- eller kännbar.
I ”Hundra och en dagar” handlar allt från första stund om Åsne Seierstad själv. Redan på bokens första sida hör man henne utropa: ”Jag är i Bagdad!”
Som i den töntigaste flickroman.

Här finns över huvud taget ingen distans, ingen återhållsamhet, ingen självironi. Inte ens någon synbar reflektion över reportagets stil- och verkningsmedel, varför en händelseräcka ges företräde framför en annan. När Seierstad dessutom - åtminstone under de första drygt femtio dagarna av sin vistelse - inte har någonting att berätta blir resultatet närmast förödande.
Det är ju nämligen så - och det vet alla
som någon gång arbetat nära en krigsskådeplats - att den som oftast vet minst om vad som pågår är journalisten själv. Naturliga kommunikationskanaler är avskurna, framkomligheten begränsad. I fallet Irak tillkom dessutom omständigheten att alla reportrar tilldelades en övervakare som gav direktiv om vilka platser som fick besökas och vilka personer som fick intervjuas. Lägg därtill en befolkning i skräck som bara förmår upprepa de slitna fraser som propagandan uppdragit åt den att säga.

Annons
Annons
Annons