Recension

De-LovelyHär får magin bakom Cole Porters musik ingen förklaring

Under strecket
Publicerad
Annons

”Let”s do it, let”s fall in love”, ”Begin the beguine”, ”Just one of those things”, ”Let”s misbehave”, ”Love for sale”, ”Anything goes”. Få kompositörer av populärmusik har en sånglista jämförbar med Cole Porters. Man kan nynna med i varenda sång som framförs i ”De-lovely”, i vilken regissören Irwin Winkler iscensätter Cole Porters liv (1893 - 1964).
När vi först möter Cole Porter i Kevin Klines gestalt är han ensam och åldrad men med Jonthan Pryce som en fantasins regissör iscensätts Porters liv på nytt som en blandning av tillbakablick och Broadwayshow. Då och då avbryts skeendet av kommentarer från huvudperson och regissör.
I Winklers version är Cole Porters liv en succé från starten. Han tycks vara född i smoking och med ett champagneglas i handen. Även hans homosexualitet är mer eller mindre öppen redan från början. Hans musa och hustru, spelad av Ashley Judd, är helt med på noterna
åtminstone inledningsvis.

Paret förflyttar sig från den ena överdådiga miljön till den andra, från Paris till Venedig, från New York till Hollywood på sin framgångssaga genom livet. Var Cole Porter kommer ifrån och vilka eventuella konflikter han slåss med anar man aldrig. Och Kevin Kline fördjupar honom inte med sin lätt disträa spelstil.
Irwin Winkler har uppenbarligen satsat på att skildra Cole Porters liv genom hans sånger med en imponerande samling artister, av någon förborgad anledning oftast placerade i bakgrunden. Här skymtar Robbie Williams, Elvis Costello, Sheryl Crow, Mick Hucknall, Diana Krall, Natalie Cole med flera. Den enda som fått ett riktigt framträdande på sin lott är Alanis Morissette i ”Lets”do it, let”s fall in love”. Även Kevin Kline sjunger fast han inte kan - i helfigur.
Winklers avsikt måste ha varit att göra en musikal av det gamla goda slaget, men efter ”Cabaret” och ”Chicago” håller det inte längre att bara illustrera, man måste tolka också. När Elvis Costello sjunger
”Let”s misbehave” så dansar och dricker alla uppspelt. När Viviane Green sjunger ”Love for sale” smusslas det med pengar på en homoklubb. När Kevin Kline sjunger ”In the still of the night” tittar han på kvällshimlen utanför fönstret och så vidare. Istället för att fördjupa lyckas Irwin Winkler bara platta till sångerna.
Dramatik tycks i hans ögon bestå av sjukdom. Vi förbereds på Cole Porters ridolycka - genom en väldigt lång och våldsam ridtur - och fru Porters lungcancer - genom att hon tidigt börjar hosta när hon röker. Det är verkligen synd om dem.
Trots den enorma satsningen ligger det som ett filter över filmen. Man kommer aldrig bakom ytan på det perfekta paret Porter eller den turbulenta tid de levde under. Kvar finns den oslagbara musiken.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons