Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Från fatwa till jihad Här börjar en ny tid

CENSUR Reaktionerna på Salman Rushdies ”Satansverserna” blev början till en ny syn på förhållandet mellan ord och handling – tanken att även ”onda idéer” ska straffas. Magnus Eriksson har läst ”Från fatwa till jihad”.

Från fatwa till jihad

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Voltaire

(From Fatwa to Jihad, 2009) Övers: Joachim Retzlaff. 272 s.

Med kampanjen mot Salman Rushdies mästerverk ”Satansverserna” inleddes en process som ledde till nya former av självcensur. Det är den bärande idén i Kenan Maliks bok ”Från fatwa till jihad”. När Rushdies norske förläggare William Nygaard utsatts för ett mordförsök, sade han att han aldrig ens tänkt tanken att det var fel att ge ut ”Satansverserna”. Det var 1993.

Numera anses det i sin ordning att ett operahus lägger ner en uppsättning av rädsla för hot från religiösa extremister. Och religioner skall särbehandlas i debatten. De får inte kritiseras på samma sätt som andra ideologiska system. Kritik är kränkning. Att såra andra gruppers religiösa känsla kallas att ”missbruka” yttrandefriheten. Men rätten att känna sig kränkt tycks förbehållen vissa grupper. När syriansk-ortodoxt kristna demonstrerade mot Ecce Homo-utställningen fick de ingen sympati.

Vi kan också leka med tanken att den uppsättning av Mozarts opera ”Idomeneo” som lades ner i Berlin hade exponerat de avhuggna huvudena av religionsstiftarna Zarathustra, Moses och Manda d’Haije. Skulle en sådan uppsättning ha lagts ner av hänsyn till de religiösa gruppernas känsla?

Annons
X

Malik skriver att ingen i den asiatiska minoriteten i Storbritannien betecknades som ”muslim” före fatwan mot Rushdie. Kampen mot rasismen på 1970-talet riktades mot National Front och diskrimineringen på bostads- och arbetsmarknaden. Brittiska asiater kallade sig ”blacks”, för att markera att asiatiska, afrikanska och karibiska migranter hade gemensamma intressen; när det gäller samväldesmedborgare bör vi använda ordet ”migranter” eftersom ”invandrare” är sakligt fel.

Nu har kampen mot rasismen ersatts av rätten att inte kränkas. Processen inleddes med kampanjen mot ”Satansverserna”. Till en början gick den trögt. Det var en del protester i Bradford och Indien, som initierats av religiösa ledare. I Iran var romanen inte förbjuden, den såldes rentav öppet.

Så kom fatwan. Enligt Kenan Malik hängde den samman med kampen mellan Iran och Saudiarabien om vilket av länderna som skulle ha den ledande ställningen i den muslimska världen. ”Satansverserna” gav Iran möjlighet att rycka åt sig initiativet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De brittiska myndigheterna var tvehågsna, liksom de intellektuella. Visserligen fick Salman Rushdie livvakter, men flera ministrar uttryckte sin avsky för romanen och alltför många intellektuella tyckte att Rushdie provocerat i onödan.

    Då sökte de brittiska myndigheterna samarbete med muslimska företrädare, men det var oftast militanta muslimer som fick företräda islam i samarbetsprocessen. Det organ som slutligen skapades 1997 av regeringen Blair dominerades av personer som hade stött dödsdomen mot Rushdie, däribland Sir Iqbal Sacranie som även fördömt homosexualitet i kraftfulla ordalag.

    Det stora misstaget var dock att muslimerna betecknades som en grupp. Det förutsätter en gemensam övertygelse och identitet. En sådan tribalism skapar också motsättningar mot till exempel afrokaribierna, som inte kan profileras på samma ideologiska sätt. Plötsligt spreds också vandringssägnen om det brittiska samhället som ”islamofobiskt”, ett ord som enligt Malik aldrig tidigare hade använts.

    Han visar också att muslimer även efter elfte september och bombattentaten i London 2005 är underrepresenterade i förhållande till karibierna i fråga om påstådda trakasserier från polisen. Inte heller har hatbrotten mot muslimer ökat. De rasistiska brotten är inte i närheten av 1980-talets nivåer, skriver Malik.

    I centrum för Kenan Maliks kritik står den mångkulturalistiska politiken, som identifierar etniska och religiösa grupper. Den suddar ut klassmotsättningarna. Den tillerkänner grupper rättigheter, vilket suddar ut det individuella ansvaret.

    Det paradoxala är också, skriver Malik, att när den ökände Abu Hamza döms till fängelse för sin våldsdyrkande förkunnelse eller när den unga kvinnan Samina Malik straffas för sin usla jihadlyrik på nätet, har kampanjen mot ”Satansverserna” banat väg för domarna. Den skapade en ny syn på förhållandet mellan ord och handling, tanken att även ”onda idéer” skall straffas. Kampanjen ledde dessutom till tribalism och självcensur.

    Kenan Malik har själv ett förflutet i den trotskistiska rörelsen i Storbritannien, och han blev chockerad när han återsåg många av sina kamrater från kampen för den permanenta revolutionen i kampanjen mot Rushdie. Som liberal och kristen gläds jag åt att det fortfarande finns en vänster som kommer ihåg den marxistiska religionskritiken.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X