X
Annons
X

Gunnel Vallquist: Kvinnan och friheten

I och med att myten om kvinnan accepterats blir den också normativ. Man har tillverkat en uppfattning om hurudan kvinnan "är", och då driva man också att peka på myten och säga att "sådan skall hon vara". Det är Simone de Beauvoir som i sitt livligt omdebatterade arbete "Le deuxième sexe" gör detta påpekande.

Simone de Beauvoir och Gunnel Vallquist.
Simone de Beauvoir och Gunnel Vallquist. Foto: IBL

Simone de Beauvoir måste räknas som en av de mest betydande författarna i dagens Frankrike. Senast gjorde hon sig påmind genom ett Goncourtpris: det var romanen "Les Mandarins" som förskaffade henne det. Men Goncourtakademien krönte denna gång en redan erkänd berömmelse: bakom sig hade Simone de Beauvoir en lång rad romaner och filosofiska essayer samt dessutom ett teaterstycke. Det mest berömda liksom det mest omfattande av hennes verk är dock Le deuxième sexe, en diger avhandling i två band om kvinnan och hennes ställning i samhället.

Det är en undersökning på mycket bred bas som här framlägges. Historia, filosofi och etnologi har fått släppa till material men framför allt är det djuppsykologien och litteraturen som står för den oerhört rika dokumenteringen. I förbigående bör nämnas att Simone de Beauvoirs förhållande till psykoanalys och djuppsykologi har sitt intresse; hon står ytterst självständig och kritisk inför en vetenskap vars grunddrag hon godkänner och bygger på men vars konklusioner hon ofta ställer sig skeptisk eller avvisande till. (Det är säkert ingen händelse att den kvinnliga huvudpersonen i "Les Mandarins" är psykoanalytiker; Simone de Beauvoir rör sig här mer eller mindre på hemmaplan).

Är kvinnan mannen underlägsen och i så fall varför? Frågan är inte precis ny. Kring det ovedersägliga faktum att kvinnan spelar en mindre viktig roll än mannen både som världsbyggande och kulturskapande faktor har många teorier spunnits. De flesta är till sin art identiska med de teser som ligger till grund för rasdiskriminering och klassfördomar. Man hänvisar till den konkreta erfarenheten: kvinnan har ingenting skapat, negrerna kan inte mäta sig med de vita, judarna är girigare än andra människor, proletariatet har inte de egenskaper som krävs för att ta del i samhällets ledning etc. Sedan behövs det bara ett enkelt trick för att ur rockärmen skaka fram Myten, och inhöljda i slöjor framskrider så de vördnadsbjudande mystifikationerna "Det evigt kvinnliga", "Den svarta folksjälen" etc.

Annons
X

Så småningom har man dock börjat ställa frågan om inte de konkreta företeelserna bakom mystifikationerna kunde ha andra grunder än en hemlighetsfull psykofysisk predestination. Miljöns inflytande på individens (och därmed kollektivens) utveckling har allt tydligare kunnat bevisas, och myterna har börjat naggas i kanten, till förtret för somliga och till lättnad för andra.

Kvinnans ställning i samhället berör i hög grad på civilisatoriska faktorer som sammanhänger med de ekonomiska systemen. Här kan man naturligt nog iaktta vissa växlingar alltefter den allmänna kultursituationen. Simone de Beauvoir gör ett tvärsnitt genom de mänskliga civilisationernas historia, och därvid konstaterar hon bland annat två ting av fundamental betydelse för synen på kvinnan och hennes ställning.

Denna artikel var införd i SvD den 23 september 1955.

För det första att den fysiska styrkan, som på ett primitivt kulturstadium blev determinerande för mannens härskarställning, inte borde spela någon viktigare roll sedan detta kulturstadium övervunnits och "den råa styrkan" inte längre i andra sammanhang placeras högt upp på värdeskalan. För det andra att det är privategendomen som väsentligen är skuld till kvinnans underlägsna och ofta ovärdiga ställning, sådan den möter oss även i vår västerländska kultur. I och med att kvinnan såsom hemgifts- eller arvsberättigad representerar ett kapital blir hon också en handelsvara, något som mannen har intresse av att lägga beslag på och betrakta som sin egendom. Är hennes ekonomiska frihet därtill mer eller mindre beskuren, som fallet ännu är i många länder, så blir hennes situation som fullvärdig människa betänkligt underminerad.

Kvinnan blir sålunda dömd att betraktas som objekt, och detta betraktelsesätt utsträckes till även andra områden än det ekonomiska, framför allt då det sexuella. Simone de Beauvoirs talrika reflexioner i anslutning härtill förefaller vara bland det mest definitivt vettiga som yttrats i ämnet. Utrymmet tillåter inga utförliga referat; vare nog sagt att författarinnan här ser själva kärnpunkten i kvinnans problem: ett manligt samhälle har dekreterat att kvinnan är objekt; hela hennes drama ligger i frågan hur hon skall kunna lösa den konflikt som uppstår när hon å ena sidan i egenskap av mänsklig varelse känner sig som subjekt, å den andra accepterar eller vägrar att anse sig som objekt.

Ur denna konflikt härflyter alla de symtom på underlägsenhet som man kan upptäcka även vid en opartisk iakttagelse av kvinnans generella ställning i världen. Någon intellektuell underlägsenhet vet man numera att det inte är fråga om – motsatsen har de moderna undersökningsmetoderna tillräckligt bevisat – men kvar står faktum att kvinnan har gjort betydligt färre insatser än mannen i skapande verksamhet av olika slag. Det första och viktigaste svaret på denna anmärkning blir givetvis att genierna är en sällsynt företeelse som upp står ur massan; ovedersägligt är att massan av kvinnor på intet sätt fått samma startmöjligheter som männen; så länge inte detta förhållande ändrats kan man överhuvudtaget ingenting påstå om kvinnans kapacitet. Vid sidan av detta måste erkännas att vad som oftast utgör det omedelbara hindret för kvinnans skaparförmåga är hennes svårighet att glömma sig själv – hon är alltför ofta instängd i sin egen problematik, sina egna cirklar. Stora ting uträttar endast den som kan glömma sig själv för uppgiften. Men ingen kan glömma sig själv som inte har funnit sig själv, och kvinnan har i regel ännu inte funnit sig själv; hon har ännu inte den självklarhet i förhållandet till sitt mänskliga jag som krävs för en elementär säkerhetskänsla i samlevnaden.

Uppfostran komplicerar också problemet. Relativt få är ännu i dag de kvinnor som från början fått känna sig som självklart fullvärdiga individer, vilkas uppfostran har gått ut på att göra dem till fullständiga människor och inte i första hand till kvinnor. Den kvinnliga uppfostran är ofta sådan att den direkt vädjar till några av individens lägsta tendenser: abdikation av det självständiga omdömet och den autonoma viljan, passivitet och defaitism inför tillvaron; det är bekvämare att låta andra ta ansvar än att göra det själv, och det är enklare att ta emot det redan färdiga än att söka skapa något med egna resurser. Men dessa tendenser finns hos alla individer, män och kvinnor; endast hos ett fåtal är de motsatta tendenserna: självständighet i tanke och vilja, vital spänstighet och lust att ta sitt eget (och eventuellt andras!) öde i egna händer, starka nog för att spontant bryta igenom. Men i den manliga uppfostran odlas just dessa senare tendenser, varför det är lättförklarligt att man också finner motsvarande egenskaper generellt bättre utvecklade hos män än hos kvinnor. Själva framtidsperspektivet ter sig, i synnerhet i latinska länder, radikalt olika för pojkar och flickor: normalt bör en pojke inrikta sig på något yrke, och han väljer då något som intresserar honom, medan det normala för en flicka ännu alltför ofta är den äktenskapliga "karriären", inför och i vilken hon framför allt har att förhålla sig passiv. Ger hon sig på ett yrke är det då i brist på bättre, eller i väntan på hugade spekulanter.

Även i de fall (och i de länder eller miljöer) där denna syn mer eller mindre modifierats kvarstår en stor del av problemet. Förändringen är i varje fall inte av tillräckligt gammalt datum för att den skall ha lyckats prägla alla skikt i det allmänna och det enskilda medvetandet. En kluvenhet uppstår hos kvinnan inför de motsägande krav som kan ställas på henne: dels skall hon vara mannens like, dels skall hon också vara objekt, vara "en sann kvinna".

Här stöter vi återigen på myten. Den är dock ingalunda entydig, men motsägelserna mellan de mytologiska utsagorna tycks på intet sätt försvaga deras bärkraft. Än är kvinnan köttslig, oren eller, vänligare uttryckt, "jordnära"; än är hon ett överjordiskt väsende: ängel eller demon, sierska, ledstjärna; än är hon Modern, än manslukerskan. För medmänniskan helt enkelt finns ingen plats i mytologien. Man vet inte vem som har svårast att överge myten om det evigt kvinnliga – vare sig den nu fattas på gott eller ont – mannen eller kvinnan själv. Ty för dem båda tjänar den outtalade men dominerande egennyttiga syften. För kvinnan är myten en förevändning för den ovannämnda, passivt oansvariga hållningen till livet, för mannen utgör den en välkommen möjlighet att finna ett sublimt uttryck för sina enkla erfarenheter: den bedragne deklarerar att kvinnan är könsvarelse, för den impotente är hon manslukerska, den som trivs i sin hustrus sällskap ser i henne harmoni, jordnärhet, vila. "Den smak för det lättköpt eviga, för det absoluta i fickformat, som finns hos de flesta, tillfredsställes av myterna. Minsta sinnesrörelse blir en spegling av en tidlös Idé, och denna illusion är angenämt smickrande för fåfängan. Myten är en av de falskt objektiva fällor i vilka den som tar allting på allvar lättast fastnar."

I och med att myten accepterats blir den också normativ. Man har tillverkat en uppfattning om hur kvinnan "är" – då drivs man också att peka på myten och säga att "sådan skall hon vara". I de flesta fall blir det de mytologiska drag som uppfattas som positiva, d.v.s. fördelaktiga för mannen, som uppställes som norm, medan de negativa (häxan, manslukerskan etc.) skisseras som hotande alternativ: sådan blir kvinnan om hon inte rättar sig efter den mytologiska normen. Kvinnoidealet blir då ett konglomerat av passivitet, tålamod, mildhet, svaghet, ordningssinne, flit, händighet och en lämplig dos enfald. Vi har redan sett hur individens livsduglighet kan effektivt fördärvas genom att omvärlden väntar sig att han skall visa prov på motsatta egenskaper och rentav berömmer honom när han gör det. Den "kvinnliga uppfostran" syftar, eller har länge syftat, till att frambringa en människovarelse av sekunda kvalitet. Ingenting är lättare – utom i de få fall då man har att göra med ett sällsynt prima material som vägrar att foga sig.

Kvinnans konkreta situation i tillvaron illustrerar Simone de Beauvoir med ett överflöd av exempel. Barndomen, puberteten, sexuallivet, hemkvinnan, modern, den åldrande kvinnan – av alla dessa faser målar hon jättefresker, myllrande av detaljer, och freskerna avser att tillsammans ge en bild av kvinnans konkreta situation. Men här kan läsaren, och i synnerhet kanske läsarinnan, knappast undgå att fråga sig om inte författarinnan i sin tur i någon mån fastnat i en annan myt. Eller är skillnaden mellan våra germanska länder och de latinska så oerhörd? (Kanske bör man säga "våra nordiska länder", ty Simone de Beauvoir begagnar sig av talrika exempel från England för att bevisa sina teser). Barndomen skulle vara lycklig i den mån och så länge den lilla flickan ännu inte upptäckt att hennes liv blir begränsat och stympat genom hennes kön – men det finns väl dock nu för tiden åtskilliga små flickor som aldrig faller på den idén att det kunde vara något fel på deras kön och en del som med stor otålighet uthärdar barndomen därför att den förefaller dem som en outhärdlig begränsning, framför allt i deras frihet. Och den ohyggliga fasa, skam och avsmak varmed Simone de Beauvoirs unga kvinnor reagerar inför sin egen kropp och dess funktioner förefaller mera som en skräckmålning än som en illustration av en normal utveckling. Här måste ju uppfostran ha spelat en avgörande roll, hur skall man annars kunna förklara skillnaden i reaktioner?

Å andra sidan är det säkert att mannens psykofysiska reaktioner i allra högsta grad förenklats i detta arbete. Det är så mycket mer förvånande när mar ser på vilken enorm litterär beläsenhet Simone de Beauvoir grundar sina kvinnoskildringar; man är frestad att fråga om hon då aldrig har läst manliga självbiografier! Pubertetsålderns ångest, dess radikala mindervärdeskänslor och förlamande osäkerhet och blyghet är väl ofta de unga männens lott i högre grad än flickornas. Men Simone de Beauvoirs ynglingar är enbart glatt utåtriktade; i ivrigt självförtroende sträcker de sig efter byte; hela yttervärlden ter sig för dem som ett lätterövrat rike, och deras frejdiga sexualitet vet inte av vare sig tvekan eller äckel.

Den bild som målas av den gifta hemmakvinnan är kanske delvis sann; att tråkigheten är ett dominerande element för de flesta är nog riktigt – men en så genomdyster tillvaro som den Simone de Beauvoir skildrar förefaller ändå osannolik om man tänker på det stora flertalet. Bland annat tycks bilden förutsätta att hemmakvinnan inte är läskunnig. Hennes tid åtgår helt till städning och matlagning samt till väntan. Hon tänker med saknad på de promenader hon gjorde som ung flicka (varför fortsätter hon inte att promenera?), hon står vid fönstret och tittar ut, hon går fram och tillbaka, men aldrig tar hon en bok och tänker "så skönt att få vara i fred och läsa en stund!" Det gamla påståendet att männen bara skulle förälska sig i dumma kvinnor håller nog inte heller alldeles streck. Om kvinnan själv inte känner någon motsägelse mellan sin kvinnlighet och en fullständig personlighetsutveckling, så hämmas nog inte kvinnligheten, och helhetsintrycket behöver inte verka avskräckande annat än på mycket underlägsna herrar. Om kvinnligheten däremot för henne själv ter sig som en fiende till den mänskliga helhetsutvecklingen är det klart att resultatet blir ett annat. (Detta hävdar också Simone de Beauvoir, men mera som princip och möjlighet än som konkret verklighet).

Vad som förefaller helt riktigt är det beslutsamma nedrivandet av myten om moderskärleken som instinkt. Faktum är att långtifrån alla kvinnor fullkomnas och blir harmoniska av att bli mödrar; det är helt beroende av om deras tillvaro som kvinnor i övrigt är lycklig och fullständig. Alla de kvinnor – och får man tro Simone de Beauvoir är de legio – som är otillfredsställda och hämmade i sin kvinnlighet och i sin mänsklighet, blir i stället katastrofala mödrar; deras barn får bära hela bördan av deras misslyckande; de "hämnas" omedvetet på barnen, eller de ger dem en uppfostran som predestinerar till samma misslyckande. Bland de lösningar som Simone de Beauvoir rekommenderar för att samhället och mänskligheten inklusive dess kvinnliga hälft skall bli lyckligare och riktigare, är också att barnen anförtros åt skola och samhälle i betydligt högre grad än nu. Föräldrarna anser hon uppenbarligen inte vara något nyttigt umgänge för dem. Tesen kan förefalla tvivelaktig; för att ta ställning till den skulle man bland annat ha behövt veta vid vilken ålder och i vilken utsträckning hon anser att banden borde lossas mellan barn och hem – men man får se hennes krav bland annat mot bakgrunden av den franska lagstiftningen som ger föräldrarna nästan obegränsade "rättigheter" över sina barn. Det finns en konstant rubrik i franska tidningar: "L'enfance martyre", och under den läser man om upprörande fall av misshandel som i regel knappast får någon effektiv rättslig påföljd. Detta sakförhållande begagnar författarinnan också för att argumentera mot abortförbudet: det är mycket riktigt lätt att påvisa motsägelsen mellan den lag som före barnets födelse vägrar att betrakta det som moderns (resp. föräldrarnas) egendom men efter födelsen överlämnar det försvarslöst i föräldrarnas händer, hurdana de än är. Lika lätt är det att påvisa den motsägelse som föreligger mellan argumentet "respekt för livet" använt mot abortsystemet och tolererandet av dödsstraff, krig och svält. Om man också inte är ense med Beauvoir om önskvärdheten av att aborter fritt skall tillåtas, så kan man vara ense med henne om att förbudet mot abort logiskt och moraliskt borde förknippas med förbud mot att på annat sätt ta liv.

Så länge inte detta skett, är det naturligt att argumentet "respekt för livet" så ensidigt uppfattat inte fullt ut kan bli taget på allvar.

Det väsentliga botemedlet mot de påtalade missförhållandena ser Simone de Beauvoir i friheten. Det är viktigt, säger hon, att inte göra lyckan utan friheten till måttstock för livet. Och de två formerna för frihet hon anser fundamentala är ekonomisk frihet och sexuell frihet. Men friheten får inte bli negativ; då används den för låga syften. Tvärtom innebär den sanna friheten en hög grad av ansvar; inte nog med att kvinnan skall ha rätt till ekonomiskt oberoende, det bör dessutom bli förbjudet att betrakta henne som ett kapital som får exploateras; äktenskapet kan med andra ord aldrig bli en karriär, privategendomen bör upphävas och varje frisk människa själv förtjäna sitt uppehälle. Därvid betonas också att moderskap skall betraktas som fullvärdigt arbete (hur länge, sägs alltså inte, men principen är naturligtvis viktig) och berättiga till ekonomisk ersättning liksom vilket annat arbete som helst. "Så snart kvinnan upphör att vara parasit, måste hela det system som är grundat på hennes beroendeställning störta samman och nya, mera människovärdiga relationer uppstå", hävdar Simone de Beauvoir i enlighet med den marxistiska uppfattningen. I och med detta upphävs också kärlekslivets förnedring och kvinnan blir en fri varelse som får älska och välja fritt. Att det fria valet spelar en så stor roll i argumenteringen visar tydligt i vilken utsträckning de "arrangerade äktenskapen" ännu är en verklighet i de latinska länderna, särskilt kanske i Frankrike, där man fortfarande ofta finner alldeles naturligt att andra väljer ut partner åt en.

Skulle sådana lösningar som de föreslagna inte också förstöra en del fundamentala värden? Simone de Beauvoir anser inte det; kvinnan skulle inte för den skull upphöra att vara det som mannen (eller åtminstone hans bättre jag) innerst önskar att hon skall vara;

"Att befria kvinnan betyder att man vägrar att stänga henne inne i hennes förhållande till mannen, men det betyder inte att man förnekar detta förhållande; även om hon får en självständig existens och ett egenvärde, kommer hon icke förty att alltjämt existera även för honom: om båda betraktar varandra som subjekt, förblir var och en dock den andra; ömsesidigheten i deras relationer kommer inte att upphäva de livets under som hänger samman med människornas uppdelning i två skilda kategorier: åtrå, ägande, kärlek, drömmar och äventyr; och de ord som kommer vårt hjärta att klappa: ge, erövra, förenas, kommer att behålla sin innebörd. I och med att slaveriet upphäves för ena hälften av mänskligheten, och med slaveriet hela det system av hyckleri som är en följd därav, kommer den verkliga innebörden av mänsklighetens uppdelning att klarna, och man och kvinna kommer att finna sin djupaste identitet." Låt oss hoppas det.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Simone de Beauvoir och Gunnel Vallquist.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 23 september 1955.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X