Annons
X
Annons
X

Här är brevet från den terrormisstänkte svensken

Den 24-årige svensk som sitter häktad i Paris, misstänkt för terrorverksamhet, har skrivit ett brev på arabiska till sin fru med anklagelser om tortyr i fängelset. SvD.se publicerar här brevet i sin helhet i hustruns översättning.

”Jag omringades av flera män i flygplatsen som arresterade mig genom att först slå mig och sedan binda mina händer. Jag fördes sedan till ett annat ställe i flygplatsen där jag tvingades skriva under flera papper. De förde mig sedan i bil till en plats vid namn DST och lämnade mig där i en trång cell för att börja ett långt förhör med mig. Fyra män turades om i att förhöra mig. Jag fick ingen sömn alls under de fyra första dygnen som jag tillbringade i helvetet. De förbjöd mig från att sitta och slog mig barbariskt i landet av demokrati och mänskliga rättigheter där t.o.m. djur har rättigheter.

Jag blev slagen med knytnävar i ansiktet och i bakhuvudet. De nöjde sig inte med detta utan började slå mig med en stol och lade sedan stolen över min bröstkorg. De förbjöd mig från tillgång till en tolk. De satt enskilt med mig för att tvinga mig skriva under papper som jag tills idag inte vet vad de innehöll. De hotade med att de skulle hämta hit min fru och son till fängelset och med att jag skulle skickas iväg till antingen något fängelse i Afrika, Saudiarabien eller till Guantanamo p.g.a. att jag, enligt deras påståenden, ska ha befunnit mig i Mauretanien för att kriga, vilket jag är helt oskyldig i.

Hela tiden ser jag framför mig bilden som för bort min sömn, bilden på den dag då dem tog av mig alla mina kläder och förnedrade mig mer än fyra gånger på en dag. Och efter allt detta så skickas jag till dödens fängelse där många utav dem fängslade här tar självmord, den siste av dessa tog självmord förra veckan. Känslan i att vara ensam, isolerad och främmande är som mörker över mörker. Här finns ingen pappa eller mamma, eller bror eller syster eller fru och son, enbart ensamheten mellan fyra väggar. Jag skriver brev varje vecka, men får inget svar.

Annons
X

T.o.m. fängelsets vakter ger sig på mig, de skriker, svär och förbjuder mig från att tvätta mig, för dem är jag inte mer än en stum människa som inte kan prata. Här befinner jag mig i ett mörkt rum och lider av den största orättvisan och väntar på Guds Barmhärtighet. Jag orkar inte fortsätta skriva, jag finner inga ord att säga längre och mina tårar är förtvivlade. Jag vill inte göra dig ledsen, men jag måste berätta detta. Sprid dessa ord, avslöja deras falskhet och deras lögner om att en misstänkt är oskyldig tills hans skyldighet bevisas, när jag här behandlas som skyldig tills min oskyldighet bevisas, utan rättegång i en opartisk domstol. Är detta rättvisan, jämställdheten och friheten som dem gör anspråk om? Kan du föreställa dig, min kära, en människa som blir täckt för sina ögon och får öronen stängda och sedan lämnas bland odjur - hur skulle dennes tillstånd vara? Fängelset här är fullt av sjukdomar, ljud av skrik och slag mot dörrarna hörs ständigt. Detta fängelse som dem placerat mig i är det värsta fängelset i Europa. Kan du föreställa dig hur stor toaletten är? En meter. Jag kan inte sitta för att kunna utföra mina behov och vattnet är så kallt att mina kroppsdelar slits i bitar, till den graden att en av mina tänder gick i sönder av att vattnets kyla. De stora råttorna, större än katter, finns i tiotal och i deras ansikten finns döden. De skriker i mina öron hela natten.

Jag vädjar dig, avslöja dem i alla Sveriges tidningar, låt sanningen komma fram till människorna om hur ”terrorism” bekämpas. De kastar oss, de oskyldiga, i fängelser och är stolta över att ha fängslat oss medan dem riktiga terroristerna går lösa. Förlåt mig, jag orkar inte skriva mer, jag har tröttnat på livet”.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X