Annons
X
Annons
X

Hantering av opposition test för demokrati

MAKTKAMP. I flertalet afrikanska länder är politiska val är inte särskilt omhuldade av makthavare. Men även om många val följts av svåra kontroverser visar de på ett uppvaknande för demokratiska spelregler och hur viktigt det är att kunna bedriva en fredlig opposition.

Vid valen i Kenya i december 2007 och i Zimbabwe i mars 2008 väcktes hopp om att makten skulle växla till den politiska oppositionen. I stället följde i Kenya ett utbrett politiskt och etniskt grundat våld, liksom tidigare i Zimbabwe. I båda parlamenten vann oppositionen stora framgångar, vilket också ledde till att den jämförelsevis viktiga posten som talman erövrades. Presidentposten blev dock i båda fallen omstridd och lösningen har blivit en maktdelning i regeringen som förhandlats fram med externa medlare och med oklart resultat.

I mitten av 1960-talet utgav den amerikanske statsvetaren Robert Dahl en antologi om fredlig politisk opposition, och han kunde då räkna 30 stater i världen som hade denna institution. Han framhöll att det normala sättet för regeringar att hantera opposition historiskt sett har varit att tillgripa våld. Fredlig politisk opposition är inte bara ett relativt modernt fenomen, utan också en av de största och mest oväntade sociala uppfinningar som mänskligheten råkat på, menade Dahl.

Drygt 40 år senare har antalet länder med fredlig politisk opposition tredubblats men det är fortfarande en av de institutioner som tycks ha svårast att rota sig i den politiska vardagen i vissa regioner. Det finns därför goda skäl att se just fredlig politisk opposition som ett slags lackmustest när vi studerar demokratisering.

Annons
X

Utsikten att förlora makten är något mycket obehagligt för varje politisk elit. Inte heller i stabila demokratier uppfattar partierna det som något önskvärt att förlora regeringskontrollen. De kämpar alltid hårt för att behålla makten och tillgriper ibland tvivelaktiga metoder och smutsiga eller personinriktade kampanjer.

Under parlamentarismens utveckling i Europa uppstod successivt möjligheten att vara kritisk mot den grupp av personer som var ledande i kungens råd. Man var fullt lojal med den sittande monarken men kritiserade i stället kungens dåliga rådgivare. I Storbritannien myntades därför uttrycket ”Hennes majestäts lojala opposition”. Denna åtskillnad mellan systemet i sig – som man kunde vara lojal mot – och de politiska partier som kämpade om inflytandet över regeringsmakten blev en vattendelare.

Flertalet afrikanska länder söder om Sahara präglas av så kallade neo-patrimoniella maktrelationer. Det innebär att man till formen har infört republik eller demokrati, men att de personer som sitter vid ledande poster i praktiken använder sina positioner som i det antika Rom: som patroner över klienter. Man är patron över den egna valkretsen eller etniska gruppen. Ju fler personer och grupper som är beroende av en själv – klienter – desto större makt har man. Därför delas förmånliga gåvor ut i form av lukrativa kontrakt, pengar eller mark.

Vissa forskare menar att afrikanska makteliter har satt detta i system och att det är genom denna logik som Afrikansk politik egentligen fungerar. Neo-patrimoniella strukturer bidrar till att förklara hur personer som Robert Mugabe i Zimbabwe suttit vid makten i 28 år och Omar Bongo i Gabon i över 40 år.

Vid ett symposium om politisk opposition och demokrati i Afrika vid Växjö universitet under hösten framhöll flera forskare att decentralisering av politisk makt inte heller har varit populärt i denna del av världen. Ett skäl är att kolonialmakterna hade relativt centraliserade administrativa system, och att dessa i flertalet fall tagits över av de självständiga staterna. Ett annat är att lokala politiska nivåer skapar möjligheter för en politisk opposition att skaffa sig en plattform. Andra framhöll att upprepade val successivt tycks skapa en större acceptans för politisk opposition och maktväxling, vilket är ett mer optimistiskt perspektiv då antalet allmänna och regelbundna politiska val ökar i området.

Också i andra avseenden ger forskningen fog för en försiktig optimism. Antalet militärkupper har minskat drastiskt. Antalet olagliga maktskiften minskar, och presidenter avgår frivilligt och i enlighet med författningen i större utsträckning än tidigare. Så har till exempel hittills alla presidenter i Tanzania avgått frivilligt och efter de maximala två perioderna som stipuleras i författningen efter att Julius Nyerere – som en av få dåtida makthavare – avgick frivilligt 1985.

I en nyligen offentliggjord rapport från Independent Review Commission (IREC) i Kenya får vi en sällsynt initierad bild av hur valet 2007 gick till. IREC är en av två kommissioner som tillsattes efter Kofi Annans medling för att utreda vad som egentligen hände i samband med valet. Statsvetaren och professorn vid universitetet i Århus Jörgen Elklit har fungerat som kommissionens sekreterare.

Som bakgrund skall sägas att Kenya 2002 lyckades med vad få afrikanska stater gjort: att välja oppositionens kandidat – Mwai Kibaki – till president i relativt fria och öppna val. Trots inledande reformer och en ny politisk öppenhet minskade successivt Kibakis popularitet. Många menade att han gynnade sin egen grupp Kikuyu och att korruptionen fortsatte. Inför valet 2007 leddes oppositionen av en tidigare minister i Kibakis regering, Raila Odinga från folkgruppen Luo i västra Kenya.

Bristerna vid valet började redan i organiserandet av Kenyas valkommission ECK. Presidenten har enligt författningen rätt att utse samtliga ledamöter, och detta utnyttjade Kibaki till fullo. Under valåret fylldes valkommissionen med 15 delegerade som var lojala mot regeringssidan, i strid mot en tidigare överenskommelse att dessa utnämningar skall ske i samråd med oppositionen.

Enmansvalkretsarna varierar enormt i storlek så att vissa ger väljarna där 19 gånger så stort inflytande som i andra delar. Inget annat land i världen har så stora skillnader och detta är ett flagrant avsteg från principen en person en röst.

Valkommissionen lyckades inte upprätta korrekta vallängder eller registrera väljare i tillräcklig utsträckning trots väl tilltagna ekonomiska ramar jämfört med andra länder. En tredjedel av de röstberättigade fanns inte i vallängderna – främst unga väljare och kvinnor – medan 1,2 miljoner avlidna fanns med. Administrativt kaos rådde i det centrala kontoret för röstsammanräknig. Ett antal personer från presidentkansliet fick utan kontroll tillträde till lokalerna under valnatten.

Independent Review Commission visar också att så kallad ”zoning” var vanligt, det vill säga milisgrupper med lättare beväpning och tillhyggen skrämde bort personer och grupper från vallokalerna i många valdistrikt. Finansieringen av valkampanjerna hos båda partierna saknade genomsynlighet. Regeringssidan använde ofta statstjänstemännens ämbeten och deras budgetar för kampanjen, inklusive fordon och annan utrustning.

Inför valet var hatfyllda tal mot representanter för andra etniska grupper vanliga. En populär sång på lokal dialekt som ofta spelades på radio framställde Raila Odinga som en mördare, maktlysten och utan hänsyn till andra än hans egen folkgrupp. Luos framställdes som lata: de betalar inte hyran och är huliganer.

Mutor eller direkta försök att köpa röster var vanligt. Ett vittne berättade för IREC att ”vi utsåg två eller tre lokala samordnare och fyra nyckelsupporters vid varje vallokal, totalt 450 personer. Vi gav var och en 72 paket mjöl och 50 shilling (ungefär 5 kronor) för grönsaker. På så sätt var vi teoretiskt sett garanterade 23 760 röster från alla 99 vallokaler. Operationen var i stort sett lyckad, även om en del väljare nog var oärliga /…/ Våra motståndare hade mycket mer pengar att spendera så vi hamnade ofta i underläge.”

I sina rekommendationer säger IREC först och främst att alla parter i Kenya, från hög till låg, måste ta sitt demokratiska ansvar, upphöra att stödja etniskt våld och bidra till att skydda valhandlingens integritet. Man föreslår att en ny oberoende valmyndighet inrättas som utses av parlamentet och med ett professionellt sekretariat. Valkretsarna måste indelas mer rättvist, och systemet för att upprätta vallängder och registrera väljare effektiviseras. IREC menar att det är meningslöst att peka ut en syndare – den kaotiskt hanterade röstsammanräkningen gör det inte möjligt att rekonstruera exakt vad som hänt – utan konstaterar bara att fusk och våld förekommit hos samtliga ledande aktörer.

I rapporten ”Bullets to Ballots” i mars i år visade Human Rights Watch att också oppositionen planerat våldsaktioner mot regeringssidan redan före valet. Regeringens anhängare svarade med samma mynt på ett systematiskt och kalkylerat sätt. Polisen stod ofta passiv vid sidan av.

I en region som Östafrika kan man tydligt se att demokratiseringen kommit olika långt i olika länder. I Uganda har presidenter inte tillsatts annat än efter kupper eller inbördeskrig, och det flerpartisystem som införts fungerar bara delvis. Tanzania har aldrig bytt regeringsparti, men vissa reformer har öppnat upp landets ekonomi och givit ett mått av politisk pluralism. Båda dessa länder fungerar som ett slags auktoritära halvdemokratier som ännu domineras av ett styrande parti och där flera demokratiska rättigheter i praktiken saknas. I Kenya har man trots allt genomfört ett demokratiskt presidentskifte och vid två tillfällen bytt majoritet i parlamentet efter val. 2005 genomfördes också en folkomröstning om ett författningsförslag, vilket genererade en livlig debatt och där oppositionen mot den sittande presidenten Kibaki grundlades. Denna omröstning genomfördes utan allvarliga våldsincidenter och både presidenten – vars förslag röstades ned – och den andra sidan accepterade resultatet.

Vid ett möte med Afrikanska unionen i våras yttrade Kenyas premiärminister Raila Odinga som ende officielle företrädare för ett afrikanskt land skarp kritik mot Robert Mugabe och yrkade stöd för oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. I ett tal i Lagos nyligen menade han också att det måste bli ett slut på att afrikanska länder inte kan kritisera odemokratiska grannar och att man skall se på enpartiväldet som ett slags normaltillstånd. Liknande tongångar har förvisso hörts tidigare utan resultat, och dessa personer är själva ganska goda kålsupare. Men med Tsvangirai, Odinga och andra framträder en ny generation ledare som nått politiska framgångar i valkamp mot dominerande partier.

Ett särfall i Afrika söder om Sahara bildar Botswana som dominerats av ett och samma parti sedan självständigheten, men gjort så genom fria och öppna val och i ett system där i stort demokratiska fri- och rättigheter behållits, inklusive rättigheten och möjligheten för oppositionen att verka. De stora intäkterna från diamantutvinningen har också fördelats någorlunda rättvist och använts för utbildning, sjukvård och infrastruktur. Botswana har nu också öppet uttalat kritik mot Robert Mugabe och sättet att hantera situationen efter valet.

Demokratin genomfördes inte smärtfritt i Europa eller USA. Världskrig, inbördeskrig, etniska konflikter, utrotningskampanjer, strejker och sociala revolter har förvisso inte saknats. På 1700-talet var det vanligt att man köpte politiska ämbeten.

Det är därför inte rimligt att kräva att de afrikanska staterna med sin ofta låga utbildningsnivå och utbredda fattigdom skall omvandla sig till mönsterdemokratier på några få år. Ofta är inte heller kapaciteten i förvaltningen särskilt hög. Det vi ser i länder som Kenya och Zimbabwe kan tolkas som en samhällsmotsättningarnas kamp mot ett successivt högre allmänt medvetande om de lagliga procedurer och den respekt för fredlig politisk opposition som krävs för att demokratin skall kunna realiseras.

Emil Uddhammar
Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Växjö universitet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X