Hänsynslös rovdrift hotar Grönlands fauna

Under strecket
Publicerad
Annons

En ensam kajakpaddlare glider ljudlöst mellan gnistrande isberg, en kvinna skrapar skinn framför sitt trivsamma trähus, en ömsint isbjörnsmor övervakar sina nojsande ungar och några tragikomiska lunnar kikar fram bakom en tuva. Ja, vildmarken är nära, alldeles inpå - och den bågnar av villebråd. Så ser bilden av Grönland ut i dag. 70- och 80-talens skildringar av alienerade och syfilitiska drogmissbrukare i Nuuks trista hyreskaserner har ersatts av romantiska bilder av en harmonisk, arktisk lustgård.
Men den grönländska exportnäringen och ekoturistindustrin spelar ett högt spel. För bilden av det orörda och vilda Grönland är en chimär. Ett stenhårt jakttryck och konsekvent överutnyttjande av resurserna är på god väg att leda till katastrof för Grönlands fauna. Det har inträffat förr, som när de stora valarna utrotades i de grönländska farvattnen för 200 år sedan. Men nu ligger inte ansvaret hos giriga utlandsflottor, utan hos grönländarna själva.
Spetsbergsgrisslan är fågeljägarnas viktigaste byte. 16
av Västgrönlands 40 häckplatser är i dag tomma. Den berömda jättekolonin vid Salleq i Uummannaqs kommun finns inte mer. På Grønne Ejland i Diskobukten låg tidigare världens största silvertärnekoloni med 100 000 par. När jag for förbi ön för 20 år sedan fanns ännu ”myggsvärmar” med tärnor, nu är kolonin öde. Vitvalen har under en 20-årsperiod minskat från 19 000 till 7 000 djur. Torsken är gången sedan länge. Och det är samma historia med valrossen, de bägge ejderarterna, helgeflundran och många många fler. På grund av ständiga störningar, oreglerat äggsamlande och skjutorgier på häckplatserna har det blivit dags att ta farväl till Grönlands vilda natur.

Annons

Förra året skrev den danske journalisten Kjeld Hansen boken ”A farewell to Greenland”s wildlife” som genast resulterade i högljudda diskussioner i såväl Grönland som Danmark. Boken är en osentimental genomgång av den negativa utvecklingen för viltet på Grönland och bygger på vetenskapliga rapporter från fältforskare och statliga myndigheter. Men Hansen
har inte endast sammanställt ett antal alarmerande rapporter, han har också dristat sig till att ifrågasätta centrala sidor av det grönländska samhället.
Hansens poäng är att den ekologiska krisen i själva verket är ett uttryck för en mer djupgående social och kulturell kris. Det handlar om att den traditionella fångstkulturen, liksom inuitkulturen i stort, är oförmögen att förhålla sig till naturen på ett hållbart sätt. Med detta utmanar Hansen några av de tankar som konstituerar det moderna Grönland och dess självförståelse.
Det finns en politiskt korrekt hållning på Grönland, och runt om i världen, som går ut på att ursprungskulturer alltid levt i jämnviktstillstånd med naturen och dessutom utmärkts av hög ekologisk medvetenhet. Vidare hävdas, att om dessa kulturer bara får vara ifred från den vite mannens härjningar så hotas inga förnyelsebara resurser och utvecklingen blir garanterat bärbar.

Annons
Annons
Annons