X
Annons
X

Hans värsta ångest var rädslan att bli upptäckt

I över sju år höll han en hel stad i skräck. Kvinnor vågade inte gå ut ensamma. Barnen lekte Hagamannen på dagis. Hans egen sambo och två små barn tycks ingenting ha anat.

Den decembernatt förra året när 33-årige Niklas Lindgren, enligt det åtal som kom på måndagen, utsatte en kvinna för både våldtäkt och mordförsök under Tegsbron i Umeå är det hans sambo som kommer och hämtar honom. Efter att han ringt och bett henne. De kör hem under småprat. Väl hemma går han direkt ut i badrummet och lägger sina blodiga kläder i tvättmaskinen. När sambon ber om en förklaring skyller han på näsblod. Efteråt steker han en hamburgare klädd i bara kalsongerna, dricker ett glas mjölk innan han går till sängs bredvid kvinnan som han levt ihop med sedan gymnasietiden.
Grannar och kolleger intygar att de alltid sett dem som ett lyckligt och "gulligt" par.
Samtidigt som han tar sin sista hamburgertugga har den 51-åriga kvinna, som han lämnat skändad, blodig och med ett avbitet öra intill älven, lyckats ta sig upp på bron. Chockad, naken. En polishund kommer snart att hitta hennes öra, som kan sys fast.
– Det känns fruktansvärt, är Niklas Lindgrens egen kommentar när han i polisförhör den 9 maj klockan 18.38 erkänner brottet.

Även om han inte minns allt som hände. Minnesluckorna är många och genomgående när han med egna ord ska berätta om de kvinnoöverfall som han nu har erkänt.
Men han tillstår att han är rädd, rädd för sig själv.
– Jag vet inte var det är för några spärrar som släppt.
Lika rädd har han varit för att bli avslöjad, ertappad. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet som också offentliggjordes på måndagen – och som visar att Niklas Lindgren inte lider av någon allvarlig psykisk störning – har han varit orolig och ångestfylld efter varje överfall. Men inte för den skada som han har åsamkat sina offer. "Oron har i stort sett uteslutande kretsat kring risken för upptäckt och han har, på ett rationellt sätt, funderat över hur han skulle agera för att undvika detta", konstaterar Malin Hamrén, överläkare i rättspsykiatri.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X