”Hans dödskamp berörde mig inte alls”

Ilska, likgiltighet, ånger... När gamla föräldrar dör kan en mängd känslor röras upp, alla är inte så positiva. Läsarnas gensvar har varit så stort att vi publicerar ett urval under två dagar. I dag handlar det om de mer komplicerade reaktionerna.

Under strecket
Publicerad
Annons

Min mor lever och hon fyllde nyligen 89. Däremot avled min far i början av maj 1986. Vår familj bestod av mor, far tre bröder och en syster. Under hela min tonårstid var jag ”deporterad” till Sigtuna för att förkovra mig på Humanistiska läroverket. Mor ångrar kolossalt att de skickade bort mig så ung. Vi trodde att vi gjorde rätt när vi skickade bort dig, får jag väldigt ofta höra. Jag har sedan jag fyllde 12 varit en tillfällig gäst i mitt hem.
Min far, däremot, var en stor despot. Detta innebar att vi aldrig kunde diskutera något
i hemmet. Fars ord var lag. Min far hade som ung ett drömyrke. Det var att bli sjökapten. Själv ville jag utbilda mig jägmästare.
När min skoltid i Sigtuna närmade sig sitt slut fick jag en dag reda på att jag antagits som befälselev i Broströmskoncernen. Jag blev alltså satt att förverkliga min fars pojkdröm om att bli sjökapten.
Jag har aldrig sörjt min far eller saknat honom. Tvärtom! Hans långa dödskamp med KOL och lungcancer berörde mig nästan inte alls. Jag har, under de 20 år som gått, bara besökt min fars grav en gång. Det var när jag på eftermiddagen efter jordfästningen eskorterade min mor till graven. Jag är däremot säker på att, om min mor dör före mig, jag kommer att ha andra känslor.
Någon kanske tycker att jag är barbarisk. Ni ska då veta att mycket av mina minnen av far har jag utelämnat.
Nils

Annons

Jag är nu själv gammal. Mina föräldrar dog för 30 respektive 26 år sedan. Men jag bär på minnet av mina försummelser i samband med deras död och kommer att göra det så länge jag lever. Jag hade då inte tid, inte kraft, var helt enkelt inte mogen, att tackla de svåra problem som min familj tidigt lät sig drabbas av i form av skilsmässor och hatfyllda konflikter. Det jag kallar mina ”försummelser” i samband med framförallt min mammas död har blivit ett inre sår som alltid ska pina mig och som aldrig kommer att ärras. Det är nu en del av mig, en inre plåga jag lärt mig leva med.
Mina föräldrar skilde sig. Mamma var till en början den pådrivande. Hon levde sedan ensam. Jag bodde på annan ort, under många år utomlands, hade liten eller ingen kontakt med henne. Hennes upprepade psykiska sammanbrott och självmordsförsök fick hennes grannar och läkare att till slut kräva att jag tog mitt ansvar. Sista två åren var hon intagen på mentalsjukhus. Mer av en tillfällighet hälsade jag på henne veckan innan hon dog. Jag hade en bil som väntade på mig och en medpassagerare som hade bråttom. Besöket blev nervöst och kort.
En vecka efter mitt hafsiga, slafsiga besök, ett besök jag aldrig kan förlåta mig, dog hon en natt. Jag var ensam hemma
i huset, kände mig obehaglig till mods, nästan kuslig, när jag gick och lade mig. Jag somnade så småningom och väcktes klockan ett av ihållande telefonsignaler. Rösten i andra änden var lugn och saklig:
– Det är från sjukhuset. Din mamma har just dött. Vi tänkte att du genast ville veta. Jag kände ett iskallt vinddrag svepa längs golvlisten.
Senare på natten drömde jag, att jag sköt en älgko. Till min stora förvåning var jag i drömmen en skicklig skytt, trots att jag aldrig någonsin använt skjutvapen. Jag kände hur mamma bakifrån lade sina händer på mina axlar. I drömmen sa hon sakta:
– En dag ska du förstå.
Kajsa Britta

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons