Annons
X
Annons
X

Haneke drar in tittaren i våldet

Hur förhåller vi oss till riktigt bra konst vars budskap är tvivelaktigt? Detta har SvD-skribenter försökt svara på i en serie artiklar. I dag skriver Jan Söderquist om Michael Hanekes detaljerat våldsamma film ”Funny games”.

God/ond konst
Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.
Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

God konst/ond konst

En artikelserie om högkvalitativa verk med moraliskt kontroversiellt innehåll.

Del 5: ”Funny games”

Annons
X

Varför!?

Mannen har fått benet avslaget med en golfklubba och kan inte längre röra sig. Hans rödgråtna, förtvivlade hustru har tvingats ta av alla kläder och få sin nakna kropp kritiskt granskad. Deras son har blivit hotad och misshandlad. Hunden är död.

De bönar nu inte längre för sina liv där de sitter mitt emot sina bägge plågoandar i sommarhusets vardagsrumssoffa. De har resignerat och accepterat sin totala maktlöshet. Det enda de begär av de främmande inkräktarna, som i filmens början tar sig in i det ombonade köket under förevändningen att de behöver låna några ägg för en grannes räkning, är att få någon sorts förklaring till den terror de utsätts för.

För uppenbarligen handlar det inte om pengar. I så fall skulle det hela ha varit över för länge sedan. Men vad skulle i så fall kunna vara motivet för att länge och grundligt tortera och förnedra en av allt att döma harmlös och alldeles vanlig familj?

Paul, den inträngling som för det mesta för ordet och som också verkar föra befälet, kastar genast tjänstvilligt fram några teorier. Han påstår att Peter, hans kompanjon, hade en förfärlig uppväxt under de allra rysligaste förhållanden, och att det som nu utspelar sig bara är vad man måste förvänta sig i en värld där sociala orättvisor råder. Eller nej, förresten. I själva verket är Peter moraliskt fördärvad av rikedom och leda; de illdåd som han nu gör sig skyldig till är det beklagliga resultatet av en privilegiernas avtrubbade nihilism.

Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

Men snart orkar Paul inte spela komedi längre. Vi behöver inte krångla till saker och ting. Svaret på frågan är mycket enkelt: våld är roligt. Både att utföra och att beskåda. Det är skälet till att Peter och Paul agerar som de gör, och att Paul med jämna mellanrum – i strid mot filmkonstens allra mest grundläggande regel – lugnt och förnöjsamt blickar rakt in i kameran och blinkar samförstånd med betraktaren

Våldsutövning skänker njutning. Det må vara en obehaglig och svårsmält tanke för somliga, men det är ju samtidigt också en självklarhet. Annars vore civilisationsprocessen på det hela taget överflödig. Då kunde det räcka med några lektioner i bordsskick. Och det är därför Michael Hanekes omstridda och på många håll kraftfullt avskydda film från 1997 (att den tio år senare kom i en identisk amerikansk version är inte något som vi bryr oss om här) heter som den gör: ”Funny Games”.

Ytterligare ett flagrant regelbrott i filmen är att ett barn faktiskt mördas. Avrättas, skulle kvällstidningarna skriva. Inte av misstag; kallblodigt. Visserligen inte i bild, kameran befinner sig i rummet bredvid, men i alla fall. Vi ser den lilla kroppen ligga där framför tv:n, blodsplatter täcker väggen. Och så gör man inte. Sminkade tonårstjejer i utmanande linnen, absolut. Men inte oskuldsfulla små gossar. Så vad är det egentligen som pågår, och hur kan det – om det nu kan det – rättfärdigas? Går Haneke för långt? Är skildringen av det sadistiska våldet osmakligt spekulativ?

Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

**I en essä **om romanen ”American Psycho” (som senare även blev film) av Bret Easton Ellis, sysslar Norman Mailer med detta frågekomplex. Ni minns kanske vad det rörde sig om: en pedantisk finansvalp torterar och mördar uteliggare, kollegor och sängkamrater, förlag världen över avböjde publicering, pressen producerade otaliga spaltkilometer av upprörda skriverier. Vad är då egentligen konst, frågar sig Mailer, och vad kan konsten erbjuda i form av insikter som manar oss att uthärda en sådan bok?

Vi lever, menar Mailer, i en ängsligt tillrättalagd kultur som förtiger vissa grundläggande aspekter av tillvaron. I en sådan värld blir konsten den enda återstående länken till det okända, den förbjudna kunskapen. Våldet hör till de ständigt närvarande företeelser vi förstår allra minst av, vilket kunde göra en roman om en sadistisk seriemördare oerhört värdefull. Men då måste vi också kräva just fördjupade kunskaper; med den närmast gränslösa frihet Mailer är beredd att utsträcka följer ett betydande ansvar som han till sist, efter moget övervägande, inte anser att ”American Psycho” lyckas bära.

Men det gör, vill jag hävda, ”Funny Games”. Haneke ställer oss inte bara inför den välargumenterade utsagan, bekräftad av den mediestrategi terrorväldet IS i dag använder med stor framgång, att våld är lockande och lustfyllt, utan tvingar också, genom det demonstrativa samförståndsblinkandet, betraktaren att reflektera över gränsen mellan aktiv delaktighet och passivt iakttagande. Vi sitter ju kvar där framför filmen. Vi tittar vidare.

Michael Pitt och Devon Gearhart i Michael Hanekes amerikanska version av ”Funny games” från 2007. Foto: AOP

**Möjligen kan vi **urskulda oss med att det vi tittar på är fiktion. Men vad säger vi då om den globala masspublik som inte bara lockas att se på IS alla utstuderade avrättningar på nätet, alla dessa avskurna och sprängda huvuden, utan som dessutom i förfärande stora skaror lockas att med största skyndsamhet ansluta sig till det vällustiga slaktandet?

Är de inte människor som du och jag?

Annons
Annons
X

Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

Bild 1 av 4

Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

Bild 2 av 4

Ur Michael Hanekes ”Funny games” från 1997.

Bild 3 av 4

Michael Pitt och Devon Gearhart i Michael Hanekes amerikanska version av ”Funny games” från 2007.

Foto: AOP Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X