Handskrift en förlorad konst?

Svunnen är den tid då författare skrev för hand, på papper, vid sitt skrivbord. Men vad lever kvar i vår tid? Under strecket inleder en serie om litterära gammelmedier med att begrunda handskriftens status i en digital era.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Philip Hensher försvarar handskriftens hotade konst.

Foto: TT
Annons

Att handskriften får allt mindre plats i och med att vi skriver på datorer, smarta telefoner och läsplattor är svårt att bestrida. Mer osäkert är vad denna förändring egentligen innebär. Förlorar vi därmed något väsentligt av den mänskliga kulturen, som vissa hävdar, eller är det bara en välkommen effektivisering och förenkling av skrivandets konst? I den nyligen publicerade boken ”The missing ink: The lost art of handwriting and why it matters” (Faber & Faber) fogar sig den brittiske författaren och kritikern Philip Hensher till den skara som beklagar handskriftens förestående försvinnande. Han menar att handskriften besitter egenskaper som de nya medierna saknar, eftersom den skapar ett ”direkt, individuellt och sensoriskt förhållande till det skrivna ordet”. Handskriften har dessutom en unik förmåga att spegla vår personlighet, enligt Hensher, och den ger oss därmed också möjligheten att läsa andra människors personligheter genom deras handstil.

Hensher är knappast ensam om den övertygelsen i dag. Övergången från analog till digital skrift tycks ge upphov till en särskild längtan efter det materiella hos skriften. Men det är heller inte första gången handskriften påverkas av ett stort medialt skifte. Och genom historien har föreställningarna om det skrivna ordet varit många och variationsrika, långtifrån alltid självklart förbundna med personlighet och själslig autenticitet. Så frågan är egentligen när de handskrivna orden började ses som ett så givet uttryck för det mänskliga?

Annons
Annons
Annons