Annons

Ulf Karl Olov Nilsson:Handen – den främmande kroppsdelen

Människan har i alla tider sökt sysselsätta sina händer, vare sig det varit med hjälp av paraplyer, cigaretter, pennor eller smarta telefoner. I "Hands. What we do with them – and why" studerar Darian Leader vår mest rastlösa extremitet – från spädbarnets instinktiva rörelser till kusligheten i den okontrollerbara handen.

Under strecket
Publicerad

Leonardo da Vincis handstudie från 1478.

Foto: Dennis Hallinan / Alamy

Leonardo da Vincis handstudie från 1478.

Foto: Dennis Hallinan / Alamy
Leonardo da Vincis handstudie från 1478.
Leonardo da Vincis handstudie från 1478. Foto: Dennis Hallinan / Alamy

När jag för en tid sedan gjorde en notis i en anteckningsbok la jag märke till en oväntad handrörelse. I tur och ordning tryckte jag ned vänster tumme och sedan ringfingret rakt ned i bordet. Märkligt. Vad betydde detta? Sedan kom jag på det! Gesten var en upprepning av tangentnedsättningarna när man sparar text i ett dokument på datorn: först trycka ”kringla” och sedan ”s”.

Det är ett exempel på hur teknologi formar våra rörelsemönster och i förlängningen våra kroppar. På närliggande sätt förändrades människans munanatomi när kniv och gaffel infördes på 1700-talet. Det tidigare mer praktiska ”kant-i-kant”-bettet, alltså när över- och underkäkens framtänder når varandra, fick med besticken bereda plats för det idag normala överbettet. Således kommer också våra händer att förändras med ny teknik, resonerar Darian Leader i sin alldeles nya bok ”Hands. What we do with them – and why” (Hamilton).

Annons
Annons

Leader är brittisk psykoanalytiker med flera lättlästa och utåtriktat essäistiska böcker i gränslandet mellan psykoanalys och kulturteori bakom sig, exempelvis ”What is madness?” (2011) och ”Strictly bipolar” (2013). Det var också Leader som häromåret sågs samtala med Nick Cave i filmen ”20.000 days on earth”.

Nu har han skrivit ett slags monografi över någonting så kuriöst och samtidigt alldagligt som händer. Och sällsamma tankar uppstår verkligen när författaren så envetet fokuserar på en kroppsdel som är oss så nära, så intim, sin extremitet till trots.

Istället för att ta sig an samtiden från tekniken eller vetenskapens sida och diskutera mobiltelefonens, datorns och surfplattans inflytande på människa och samhälle utgår han så att säga från andra hållet. Människan har alltid behövt något för handen, menar han. Vi har sysselsatt oss med tumrullning, klottrande, nagelbitning, näspetning, virkning, mustaschtvinnande och tusen andra saker. Som Dickens sa om mustascherna: ”Utan dem skulle livet vara tomt.”

Och nu klickar, scrollar, zoomar och sveper vi. Det är så att man vill brista ut i lovsång för fickan: vilken lugn och varm plats för en hand att får vila i!

Mobiltelefonens föregångare var utifrån handens synvinkel vare sig räknestickan, telefonen, tv:n eller datorn utan näsduken, radbandet, nagelfilen, handskarna, uret, pennan, boken, käppen, snusdosan, pipan, cigarretterna. Något att pyssla med helt enkelt.

I brittiska tidningar annonserades det omkring år 1700 om kurser i hur man så elegant som möjligt hanterade en snusdosa; vid samma tid fanns det 300 solfjädertillverkare enbart i London. Och varför sågs egentligen brittiske premiärministern Chamberlain på samtliga bilder tagna september 1938 under förhandlingarna med Hitler bära omkring på ett prydligt ihopvikt paraply?

Annons
Annons

Under läsningen av det både roliga och rörande kapitlet om spädbarnsforskning förstår vi att ett av dessa alla attiraljers syften inte är någonting mindre än att hindra våra händer från att röra vid den egna kroppen. Spädbarn tillbringar större delen av sin vakna tid med att röra vid framför allt sitt ansikte och sin mun. De första månaderna präglas av en stark koppling mellan hand och mun vilket bland annat visar sig i Babkin-reflexen, där barnet öppnar munnen när någon trycker på dess handflator. Och ju intensivare en bebis suger desto hårdare knyts spädbarnsnäven. Efter några månader styrs dock händerna alltmer av synen och barnet börjar sträcka sig mot det som visas i synfältet.

Under vår uppfostran, på samma sätt som under historiens gång, lär sig människan att avstå från att offentligt röra vid kroppen och framför allt sina kroppsöppningar, vilket sociologen Norbert Elias har visat i sina studier av civilisationsprocessen. Och visst framstår följande anekdotiska svar från en student som synnerligen civiliserat: under en föreläsning på Universitetet i Chicago på 60-talet upplyste barnpsykologen Bruno Bettelheim den fullsatta salen om att handarbete var en ersättningsaktivitet för onani; den kvinnliga student som just då satt och stickade och med rätta tog åt sig av kommentaren lär ha svarat: ”Dr Bettelheim, när jag stickar stickar jag och när jag masturberar masturberar jag.”

Leader insisterar snyggt på sitt handcentrerade perspektiv och öppnar för oväntade frågor, som: Hur känns det egentligen i handen, när den tar på genitalierna? Han redogör för forskning där elektriska stötar gavs till flera olika kroppsdelar, ansikte, bröst, penis, rygg, hand och det visar sig att handens egen förnimmelse suddas ut när den konkurrerar med andra stimuli. Man känner med andra ord med handen och inte i den.

Annons
Annons

Men handen, denna symbol för människans vilje- och handlingskraft, lever samtidigt liksom ett eget liv, bortom vår medvetna kontroll, och har en tydlig koppling till det kusliga. Filmer och skräckromaner är fulla av händer som slutar lyda oss, blir besatta eller förtrollade. Frankensteins monster går med stela labbar utsträckta framför sig medan Spindelmannens kardor sprutar ut ett superstarkt klet.

Och i skräck-komedin ”Evil dead” kontrolleras huvudpersonens högra hand av en ond makt, i ”The Terminator” slåss maskinhanden till sist helt ensam, i Familjen Addams finns den vandrande handen Thing, i Disneys ”Frost” eller sagan om Kung Midas förvandlar huvudpersonernas händer allt de rör vid till is respektive guld. Exemplen skulle kunna hundrafaldigas.

Inom neurologin beskrev neurologen och psykiatern Kurt Goldstein 1908 det så kallade Alien hand-syndromet, ibland kallat Dr. Strangelove-syndromet, efter filmen där Peter Sellers måste hindra sin arm från att göra Hitlerhälsningen. Goldsteins fallbeskrivningar berättar om hur en hand kan börja motarbeta sin innehavare. Den olydiga eller onda lemmen tar egna initiativ, fäller ihop den bok som den andra just öppnat, släcker obstinat lampan, välter till synes avsiktligt ett glas, eller värre, försöker tvångsmata eller strypa sitt värddjur.

Finns det inte någonting helt allmänt i dessa kusligheter? Hur många av oss kan inte uppleva ett märkligt behov av att göra något annat under tiden vi är upptagna av ett samtal eller aktivitet som borde kräva vår fulla uppmärksamhet. Det är som om händerna på eget bevåg drar åt ett annat håll, att de nödvändigtvis vill kolla mailen, eller bara dra i en örsnibb. Som det heter: det kliar i fingrarna.

Annons
Annons

Men denna benägenhet för parallell aktivitet visar också på det faktum att människan sällan gör en sak i taget. Vi kliar oss medan vi lyssnar på någon, vi gestikulerar medan vi talar, vi kan inte betrakta någonting vacker eller spektakulärt utan att ta en bild på det, vi småäter medan vi tittar på tv. En del människor tycks inte kunna arbeta utan att röka eller fingra på något. Det är som om språket har ett behov av att förkroppsligas och det tycks vara händernas uppgift att förvandla ordet till kött och levt liv.

Patienter med Alien hand-syndrom brukar märkligt nog ofta beskriva att det finns en osynlig tredje hand som styr den olydiga handen. Förutom att Alien hand-syndromet skulle antyda ett kluvet själsliv verkar det således också peka på en annan vilja, utanför människan själv. Detta menar Leader visar på en paradox kring den moderna människans förhållande till sin handlingsfrihet. Snarare än på lydnad ställs det idag krav på att vi ska vara fria och göra egna val.

I en tid som så omåttligt värdesätter frihet är vi således motsägelsefullt nog beordrade att vara fria. Leader skriver: ”Konsekvenserna är tydliga: ju högre autonomi och självbestämmande är värdesatt, desto mer kommer alla de mänskliga aktiviter som misslyckas med att vara under fullständig medveten kontroll att uppfattas som patologiska.”

Handens aktivitet handlar inte bara om att få kontakt med andra utan också om att slippa undan det alltför mänskliga. Såväl mobilen, cigarettpaketet som vilken handförlängningsprotes som helst kan naturligtvis vara ett sätt att vara nåbar, ja utgöra själva gränssnittet mot andra människor, men lika mycket är det en utväg från det påträngande sociala, relationella.

Annons
Annons

Det är därför som barnfamiljerna radar upp surfplattorna på restaurangerna nuförtiden. Och betänk det välbehövliga avbrottet i blickkontakt när någon tar upp snusdosan och omsorgsfullt bakar en perfekt prilla. Handen rycker alltså in också när människor behöver vila från varandra.

Till sist undrar väl alla vad psykoanalytiker gör med sina händer hela dagarna, där bakom patientens huvudgärd. Ja, i motsats till gängse karikatyrteckningar för psykoanalytiker inga anteckningar hursomhelst. Det vore ju för övrigt mot Freuds uttryckliga råd att lyssna på patienterna med en jämnt svävande uppmärksamhet.

Freud själv sysselsatte sig med sina rökdon, blossade på cigarren, ibland lyfte han upp och strök med handen över någon av de statyetter han hade på skrivbordet och det hände att han slickade på sin juvelring. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan hade i sin tur snörstumpar i fickan och engagerade sina händer med att knyta knutar, detta också som en del i hans ansträngningar på 70-talet att förstå och förklara det mänskliga psyket medelst matematik och knutteori.

Den enskilt vanligaste handaktiviteten för psykoanalytiker, visar emellertid Leaders undersökningar, är stickning, sinnebilden för ett avspänt lyssnande kan tyckas. Anna Freud var för övrigt en stark förespåkare för handarbete och hade till och med en vävstol i analytikerrummet. När hon på sin ålders höst drabbades av stroke och ena handen inte längre dög till stickande kommenterade hon saken: ”Titta på den här handen, den är arg för att jag kontrollerade den så länge.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons