Annons
X
Annons
X

Han gör det ohörbara hörbart

Med elektronmusiktradition i bagaget och nyvunnen kärlek till symfoniorkestern växer musik med tydliga band till nordiskt ljus och is i Klas Torstenssons tonsättarstudio i Holland. Nu är han Vårens tonsättare i Berwaldhallen, med delar ur A cycle of the North och operan Expeditionen, om Andrées havererade polarfärd.

–Att göra det ohörbara hörbart, säger han prövande. Om man inte har stått där på isen, eller under stjärnhimlen så kanske man inte har upplevt det. Men det finns alltid något där, även i tystnaden.

Vi möts längst bak i Berwaldhallen. Klas Torstensson sitter vid ett litet mixerbord och rattar fram ödslig isvind och kluckandet ur vattenfyllda snäckor när dirigenten Daniel Harding och Radiosymfonikerna repeterar orkesterverket Polarhavet. Klanger av isande tystnad och värkande ensamhet, mullrande värme och eufori. Och jag tänker norrsken.

–När musiken går från ett intensivt skede till en nollpunkt här fylls den av en svag polvind, som står för ett känslomässigt, inte bara fysiskt, tillstånd av tystnad. För mig har den här frusna världen just det här svaga ljudet.

Annons
X

För dryga 35 år sedan flyttade Klas Torstensson som 22-årig nybakad tonsättarstudent från Ingesunds musikhögskola till Holland för att studera elektronmusik. Även om han inte sorteras in i det facket idag blev erfarenheterna från utbildningen avgörande.

–Att tala om musik i materialanalytiska termer istället för musikhistoriska var befriande, att tänka i organisation av ljud. För vad är ett g? Ett ljud, en klang som kan produceras på olika sätt, komma från olika håll.

I Holland blev han en stridbar och uppkäftig ung tonsättare. Till skillnad från i Sverige var den samtida konstmusiken i Holland en del av proggrörelsen. Pop, jazz, folkmusik och samtida konstmusik samsades på de alternativa konserterna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Jag ville provocera, tog avstånd från symfoniorkestern. Det museala kunde de ha för sig själva. Jag ville absolut inte behaga, och känslor var inget för mig, möjligen skulle musiken vara jobbig, säger han och skrattar.

    –Unga tonsättare idag verkar inte lika arga.

    Inte heller Klas Torstensson förefaller särskilt arg idag. Hans verk under våren i Berwaldhallen är stora och dynamiska, rika på klanger och bilder. Han vill inte kalla det tonmåleri, han skildrar inte en historia, utan tänker mer grafiskt. Innan han vet hur musiken ska låta ritar han upp förlopp, höjdpunkter, känsloutveckling, om det ska bli sjok, moln, gytter.

    –Mer som att jobba med händerna som en skulptör. Sedan kombinerar jag det med musikaliska infall och material.

    Operan Expeditionen (1994–1999) blev annorlunda, berättelsen om Andrées havererade färd till Nordpolen, som bygger på brev, dagboksanteckningar och foton som hittades på Vitön 1930.

    Operan blev en vattendelare.

    –Tidigare rörde jag mig mellan svart och vitt. Med operan kom färgerna, nu har jag hela spektrumet. Det behövdes en opera, och lite ålder till det.

    Operan har mer melodik än hans tidigare musik och med en kulturell färgning från 1897 ville han spegla den tidens nationella känslor. Och operan låter ”svensk”, liksom en del av hans senare verk. Ett nordiskt tonspråk? Han drar på det, men säger att det inte är så konstigt. Efter operan går dessutom hans associationer oftare ”över polen”, som han säger; om han tänker vatten, så blir det gärna polaris och att vara utelämnad åt urkrafterna.

    Under vistelsen i Stockholm komponerar han på lediga stunder på hotellrummet.

    –Jag har spritt ut alla mina noter där. Jag arbetar med papper, penna och erfarenheterna från hur det lät förra gången. Det finns här, säger han och pekar på huvudet.

    Datorn dominerar annars idag, som notskrivare och som ljudkälla, simulator och kompositionsverktyg. På gott och ont, menar han. Fantastiska skaparmöjligheter har blivit tillgängliga för många, men samtidigt finns risk för musikalisk likriktning och en klipp-och-klistrakultur.

    –Jag är inte förtjust i det postmodernistiska att se kulturen som ett smörgåsbord där man plockar utan att förhålla sig till traditioner vi haft och har. Många lockas att använda färdiga lösningar, det går för fort och görs en massa strunt.

    Själv har han ett år framför sig med en fiolkonsert för violinsten Jennifer Koh och Nieuw ensemble, som också ska bli ett verk för Pärlor för svin och en solostycke för fiol. Därefter väntar tredje delen av A cycle of the North, beställd av Stockholmsfilharmonin och ett verk för holländska blåsarensemblen Califax.

    –Då är vi framme vid 2012, längre har jag inte tänkt.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X