Annons
X
Annons
X

Han får SvD:s Operapris 2015

SvD:s Operapris 2015 på 25 000 kronor går till tonsättaren Mats Larsson Gothe för “Blanche och Marie”, som uruppfördes i höstas på Norrlandsoperan. Priset delas ut 10 juli i Vattnäs konsertlada vid premiären på hans nya opera “Silverfågeln”.

(uppdaterad)
Mats Larsson Gothe.
Mats Larsson Gothe. Foto: Emma-Sofia Olsson

Det har varit ett körigt år för Mats Larsson Gothe. “Blanche och Marie” hade premiär i höstas och han har redan hunnit skriva en opera till: “Silverfågeln”. När vi träffas i hans arbetslokal i Vasastan är den äntligen klar. Medan repetitionerna pågick fortsatte han skriva noter, ungefär som Rossini eller andra supersnabba 1800-talskompositörer. Det går åt mycket kaffe.

– Jag tillbringar mycket tid här i arbetslokalen. Varje dag till sent på kvällen. Är det bara för att jag vill visa mig duktig? Nej, det måste vara för att jag vill dela något med andra människor. Beröra.

Mats Larsson Gothe har komponerat sedan 1978, då han bara var 13 år, men det är först nu han känner sig riktigt hemma med operakomponerandets hantverk. Så många parametrar är nya för den som har börjat med instrumentalmusik, säger han. Att kunna ha direktkontakt med sångarna är avgörande.

Annons
X

– Varje sångare är unik. Det är roligt att kunna bygga på det individuella. Att skriva för en röst är bland det svåraste som finns, att hitta själva sången.

En väg in i vokalmusiken har varit hustrun Maria Gothe. När Mats Larsson träffade henne 1994 sjöng hon på Folkoperan, nu är hon första alt i Kungliga Operans kör. Så när maken berättade att han skulle tilldelas SvD:s operapris kunde hon lugnt konstatera att det hade hon redan fått: Operakören var nämligen 2013 års pristagare.

– Mycket av det jag har hållit på med tidigare föll på plats när jag började arbeta med opera. Det har blivit en resa på det känslomässiga planet. Vi lever i en tid när vi ska vara så rationella, så förnuftiga. Operan är ju en värld för sig, och den måste få utveckla sin egenart. Det är viktigt att väcka fantasin.

“Blanche och Marie” är en fri, poetisk berättelse över verkliga personers öden, byggd på en roman av Per Olov Enquist från 2004. Där sammanför han Nobelpristagaren Marie Curie och mentalpartienten Blanche Wittman, två kvinnor som antagligen aldrig träffades. Enquist låter Blanche vara assistent och väninna till Marie Curie, skadad av den radioaktiva strålning hon så länge utsatte sig för. Den farliga styrkan i radiumstrålningen blir en laddad bild av kärlekens kraft.

Andra roller är Blanches läkare Charcot, forskaren Paul Langevin, som Marie Curie hade ett förhållande med, och den kända dansösen Jane Avril. För tonsättaren är det ett tacksamt persongalleri:

– Enquist sammanför två kvinnor – en som man vet allt om, en som är väldigt lite känd. Det finns så mycket kärlek i berättelsen: erotisk, platonisk och kärleken till arbetet. “Amor omnia vincit” är ett återkommande citat – kärleken besegrar allt. Men den kan se olika ut och väcka olika frågor. Finns det en kemisk formel för kärleken? I slutet av operan, när Charcot är på väg att dö, sammanfattar Blanche kärlekens väsen: “Det är mörkt, men vi delar mörkret – det är det som är kärleken.”

När Per Olov Enquists roman sattes upp som talpjäs på Dramaten 2007 skrev författaren själv ett manus som regissören Hilda Hellwig bearbetade. Norrlandsoperans chef Kjell Englund frågade Enquist om han ville skriva manus även den här gången, men han avböjde: “Ni gör er egen version”, sade han.

Så Maria Sundqvist, SvD:s operapristagare 2007, skrev libretto efter romanen. Larsson Gothe beskriver hennes arbete med romanens komplicerade tidsaxlar som heroiskt.

– Man märker direkt om ett libretto fungerar. Opera är ett grupparbete och tonsättaren är toppen på ett isberg. Här var det Maria, jag och regissören Elisabet Ljungar som jobbade tillsammans. Det blir bättre ju mer man känner varandra – och ju mindre artighet man visar.

Vilken är tonsättarens hemlighet för att göra en opera fängslande?

– Det viktiga är att variera register, tempo, klangfärg, stilistiska medel. Men det får inte heller bli för varierat. Jag vill inte göra en opera som är en provkarta på olika stilar, hela operan måste sitta ihop från första till sista takten. Det måste vara en genomarbetad kompositorisk idé. Jag har mer och mer börjat arbeta med ledmotiv – de går att variera i det oändliga.

I den nya operan om Jussi Björling, “Silverfågeln”, har Mats Larsson Gothe arbetat annorlunda än i “Blanche och Marie”.

– Den är rolig som kontrast – det är mer Mozart. Den är inte så tung, jag har försökt göra den spirituell och luftig på ett klassicistisk sätt.

Verket är en beställning från Anna Larsson och Göran Eliasson på Vattnäs konsertlada i Mora. Även den bygger på en bok, Yrsa Stenius “Tills vingen brister”.

– Det finns de som kallar den en nidbild – tvärtom tycker jag det är en kärleksförklaring till Jussi. Hon gör att man känner sig delaktig. Jussi levde i en tid när man inte kunde tala om utbrändhet. Jag tror han gick djupare och djupare ner i en depression, och för honom blev lösningen självmedicinering.

När Mats Larsson Gothe behöver koppla av skriver han en symfoni – en lugnande paus efter mycket operaarbete, säger han. Hans tredje symfoni är ett beställningsverk för Kungliga Filharmonikerna, till hans tonsättarfestival på Konserthuset i april.

– Jag tycker om att arbeta med stora former som jag kan ägna mig åt under mycket lång tid. Just nu känner jag mycket för att simma i det där havet som är Wagners musik. Jag vill skriva musik med samma långa linjer. Jag har börjat tröttna på det uppbrutna och episodiska.

Efter Kungliga Musikhögskoaln i Stockholm studerade Mats Larsson Gothe också på Sibeliusakademin i Helsingfors och i Italien.

– Jag hade en Stravinskijperiod när jag absolut ville undvika ett expressionistiskt tonspråk. Men efter den modernistiska, neoklassicistiska fasen har jag mer och mer insett att jag vill beröra. På 1900-talet var det så viktigt att frigöra sig. Men nu är det gjort. I dag står jag för en annan reaktion, en som vänder sig mot modernismen. Det innebär inte att jag är intresserad av tillbakablickande musik, men att jag vill frilägga den personliga rösten.

En tonsättare med djupt personlig röst som har betytt mycket för Mats Larsson Gothe är Anders Eliasson.

– Hans musik är personlig, tidlös – helt sin egen. För mig var Anders Eliasson viktig. Han fungerade som min mentor, och jag hjälpte honom skriva ut det sista han komponerade innan han dog. I “Blanche och Marie” använder jag Anders typiska harmonik i kärleksscenen mellan Marie Curie och Paul Langevin. Den avslutas med hans ackord.

Annons

Mats Larsson Gothe.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X